Dead man's ballet

Det hände två jobbiga saker igår. Innan jag skulle sova skrev jag om det i min dagbok och messade sedan Linda. Jag behövde höra hennes åsikt på det hela. När det kommer till henne själv har hon omöjliga krav och är allt annat än logisk, men när det kommer till att hjälpa andra är hon fenomenal. Jag förstod att Linda sov när jag messade henne och fick svar först idag.

Jag känner det oftast som att jag inte har rätt att känna vad det nu än är jag känner. Vafan, det går ju att läsa praktiskt taget överallt om hur borderlinepersoner överreagerar på allt och ingenting. Jag tror alltid att mina känslor är fel. Det jag känner får jag inte känna, det är fel, de andra har rätt. Det blev ännu värre under mitt förhållande med Syd då han ofta fick det att framstå som just så.

Men Linda säger att det jag känner inte alls är fel, det är sunt förnuft, och jag försöker verkligen ta in det i skallen, men det går inte riktigt.

Fast faktum är ju att även om jag skulle överreagera så känner jag ju fortfarande vad jag känner. Och inatt när jag skulle somna värkte det som vanligt i bröstet och magen. Det är fakta helt enkelt.

Fan, jag vet inte. Sall fortsätta lyssna på Mötley nu och låtsas att allting är enkelt.