Intriger, kära vänner, intriger.
Jag följer ett gäng olika bloggar varje dag. De flesta bloggar ger mig inte speciellt mycket, tyvärr. Vissa läser jag för att jag känner att jag måste, vissa för att snoka, vissa för att få mig ett gott skratt och sen vissa som ger mig en hel del och som jag älskar.
I några av de där bloggarna pågår just nu något tjaffsande. De verkar inte få skriva vad de vill för då får de negativ kritik för att vara gnälliga. Har jag uppfattat hela bloggandet fel om jag anser att bloggen är en perfekt plats att häva ur sig allt gnäll? Jag undrar vad människorna i fråga skulle ha att säga om min blogg. Jag gnäller relativt mycket och häver ur mig dumma och generaliserande och hatiska saker väldigt, väldigt ofta. Men att kritisera innehållet i någons blogg, är inte det jävligt lågt? Är inte bloggarna till för oss själva? En plats där vi kan skriva just vad vi vill, gnälla på och generalisera av bara fan om det nu är så vi vill ha det.
Jag kanske har fel, who knows. Jag tänker hsh fortsätta med min stil i min blogg. Stör man sig på det är det ju inte svårare än att sluta läsa.
Pussel!
Tim K
Jag tänker på den där skolmassakern i Tyskland. Läste ju nyss Picoults bok Nineteen minutes som handlar om en skolmassaker och gånger som dessa önskar jag verkligen att fler hade läst det. Det är så lätt för människor att börja hata Tim nu. Skrika ut sitt hat över det han gjort.
Men märker ni inte att varenda jävla gång är det samma sak?! Det krävs mycket för att en sjuttonårig kille skall döda andra människor sådär. Se hur det har varit tidigare och döm inte bara Tim. Han är inget hemskt monster, nånting ligger bakom vad han gjort. Jag hatar när vi människor dömer när vi bara har hört en sida. Jag skulle bli förvånad om det visar sig att Tims uppväxt och skolgång inte var ett helvete.
Jag säger som Manson, att vi skall börja lyssna på våra tonåringar. Och jag lägger till ett för fan! också.
Det står om hur hela staden är i sorg och att alla känner alla i Winnenden. Jag kan tänka mig att Tim och hans föräldrar blir måltavlor för ett extremt hat nu och det gör mig rasande. Tror ni på allvar att Tim bara en dag bestämde sig för att skjuta ihjäl lärare och skolkamrater? Ni som inte kan se Tims sida av saken har aldrig mått riktigt dåligt pga andra människor, det är jag säker på. Det finns alltid två sidor av en historia! Glöm inte det.
Men märker ni inte att varenda jävla gång är det samma sak?! Det krävs mycket för att en sjuttonårig kille skall döda andra människor sådär. Se hur det har varit tidigare och döm inte bara Tim. Han är inget hemskt monster, nånting ligger bakom vad han gjort. Jag hatar när vi människor dömer när vi bara har hört en sida. Jag skulle bli förvånad om det visar sig att Tims uppväxt och skolgång inte var ett helvete.
Jag säger som Manson, att vi skall börja lyssna på våra tonåringar. Och jag lägger till ett för fan! också.
Det står om hur hela staden är i sorg och att alla känner alla i Winnenden. Jag kan tänka mig att Tim och hans föräldrar blir måltavlor för ett extremt hat nu och det gör mig rasande. Tror ni på allvar att Tim bara en dag bestämde sig för att skjuta ihjäl lärare och skolkamrater? Ni som inte kan se Tims sida av saken har aldrig mått riktigt dåligt pga andra människor, det är jag säker på. Det finns alltid två sidor av en historia! Glöm inte det.
Rädsla
Vi människor är så ofta rädda för framtiden. Tänker igenom saker sjutusen gånger innan vi vågar chansa. De flesta av oss är alldeles för fega med att ta chanser, tycker jag.
När Syd lämnade mig sa jag saker som att jag aldrig tänkte flytta ihop med någon igen och att jag heller aldrig tänkte bli tillsammans med någon. Jag var en pessimist (är) och var övertygad om att allt skulle sluta illa. Det tog drygt ett halvår innan jag vågade mig på ett förhållande med Sofia. I början stretade jag emot som fan och tillslut trodde jag att jag hade förlorat henne. Idag är jag överlycklig för att jag inte lät min rädsla bestämma över mig för jag har aldrig mått så bra tillsammans med någon som jag gör med henne.
I sommar, efter att Sofia tagit studenten eller så, planerar vi att flytta ihop. Visst, chansen är stor att vårat förhållande kommer ha ett slut, precis som de flesta andra förhållanden, men jag tänker ändå ge det en chans. Jag tänker njuta av det medan det existerar och kämpa på för att vi skall ha det så bra tillsammans som det går.
Jag tror att de flesta av oss skulle må fan så mycket bättre om vi riktade in oss på att må bra nu. Göra det som får oss att må bra för stunden och inte tänka lika mycket på framtiden. Vi vet inte vad som kommer hända, men en sak är jag övertygad om; ifall jag dör innan jag hinner göra allt det där som jag drömmer om att göra så kommer jag känna mig missnöjd och det tänker jag inte gå med på. Att dö missnöjd låter förjävligt.
När Syd lämnade mig sa jag saker som att jag aldrig tänkte flytta ihop med någon igen och att jag heller aldrig tänkte bli tillsammans med någon. Jag var en pessimist (är) och var övertygad om att allt skulle sluta illa. Det tog drygt ett halvår innan jag vågade mig på ett förhållande med Sofia. I början stretade jag emot som fan och tillslut trodde jag att jag hade förlorat henne. Idag är jag överlycklig för att jag inte lät min rädsla bestämma över mig för jag har aldrig mått så bra tillsammans med någon som jag gör med henne.
I sommar, efter att Sofia tagit studenten eller så, planerar vi att flytta ihop. Visst, chansen är stor att vårat förhållande kommer ha ett slut, precis som de flesta andra förhållanden, men jag tänker ändå ge det en chans. Jag tänker njuta av det medan det existerar och kämpa på för att vi skall ha det så bra tillsammans som det går.
Jag tror att de flesta av oss skulle må fan så mycket bättre om vi riktade in oss på att må bra nu. Göra det som får oss att må bra för stunden och inte tänka lika mycket på framtiden. Vi vet inte vad som kommer hända, men en sak är jag övertygad om; ifall jag dör innan jag hinner göra allt det där som jag drömmer om att göra så kommer jag känna mig missnöjd och det tänker jag inte gå med på. Att dö missnöjd låter förjävligt.
Jag blir fan ledsen :/
Ibland reagerar jag så starkt på saker som egentligen inte ens borde beröra mig. Som det här, att Linda Skugge skiljer sig. Det känns som en klump i magen och när jag läser att hennes exmake redan har en ny flickvän känner jag mig så... sviken, tror jag. För att det gick så snabbt för honom att finna någon ny. Skugge kommer alltid vara känsligt ämne för mig. När andra dissar henne brukar jag försvara, fastän hon skriver så idiotiska saker ibland. Jag gillar helt enkelt Skugge och jag hatar när förhållanden som jag verkligen trott på går i kras. Det känns som att ingen längre orkar hålla ihop och det är en hemsk framtidsutsikt. Hsh, jag hoppas att Skugge mår bra.
Jag blir fan rädd
Jag blir rädd och illamående när jag läser det här inlägget i Blondinbellas blogg. Tycker verkligen Anorexi-Bulimi-kontakt att hon är rätt person att samarbeta med? Beter hon sig på detta sätt kommer hon bara öka på ångesten för dem sjuka. Visst kan det vara ett val, om man skall må dåligt eller ej, för friska personer, men för en sjuk är det nånting helt annat. Dessutom är det så uppenbart att BB själv aldrig har upplevt verklig ångest. När jag läser sånt här känner jag för att ge upp allting bara.
Do not try to change me
Jag ska snart gå och lägga mig med Sofia. Imorgon skall vi upp relativt tidigt för att hämta hennes hundar från hennes föräldrar. De skall få träffa Kiba och Kami. Det kan bli intressant.
- - -
Mår ganska okej just nu, men känner mig samtidigt besviken. Inte på Sofia, absolut inte. Hon är så jävla underbar (lyckades till och med lugna ned mig när jag höll på att freaka av stress tidigare ikväll). Jag är besviken på människor som väntar sig för mycket av mig. Som väntar sig att jag skall kunna kasta min ångest åt sidan för att göra saker för dem som de egentligen inte vet att jag klarar av. Om ni behöver en livslina så är jag den sista ni borde välja. Det må vara själviskt, men jag har verkligen för mycket med mig själv för att kunna vara en livslina åt någon annan. Jag gör så gott jag kan för de jag anser vara mina vänner, och om det inte duger för dem skall inte jag behöva gå omkring med dåligt samvete för det. Jag har nog med sånt redan. Nog med tankar och känslor som bara trycker ned mig. Om ni har höga förväntningar på mig så är det erat eget problem. Jag kan inte vara nånting annat än vad jag är, det är helt enkelt så det är. Ta mig för den jag är eller leta upp någon annan person som är så som ni vill att jag skall vara. Punkt.
- - -
Och apropå ingenting; har inte mycket kvar av Nineteen minutes nu. Faktum är att det är den bästa Picoult-bok jag någonsin läst och det säger en hel del. Jag har en till oläst bok av henne i min ägo, som dock är hemma hos Linda. Hsh är det skönt att veta att jag i alla fall har en underbar bok oläst. Bra litteratur är bättre än det mest.
Men men. Godnatt kära läsare och andra assholes där ute ♥ I'm off!
- - -
Mår ganska okej just nu, men känner mig samtidigt besviken. Inte på Sofia, absolut inte. Hon är så jävla underbar (lyckades till och med lugna ned mig när jag höll på att freaka av stress tidigare ikväll). Jag är besviken på människor som väntar sig för mycket av mig. Som väntar sig att jag skall kunna kasta min ångest åt sidan för att göra saker för dem som de egentligen inte vet att jag klarar av. Om ni behöver en livslina så är jag den sista ni borde välja. Det må vara själviskt, men jag har verkligen för mycket med mig själv för att kunna vara en livslina åt någon annan. Jag gör så gott jag kan för de jag anser vara mina vänner, och om det inte duger för dem skall inte jag behöva gå omkring med dåligt samvete för det. Jag har nog med sånt redan. Nog med tankar och känslor som bara trycker ned mig. Om ni har höga förväntningar på mig så är det erat eget problem. Jag kan inte vara nånting annat än vad jag är, det är helt enkelt så det är. Ta mig för den jag är eller leta upp någon annan person som är så som ni vill att jag skall vara. Punkt.
- - -
Och apropå ingenting; har inte mycket kvar av Nineteen minutes nu. Faktum är att det är den bästa Picoult-bok jag någonsin läst och det säger en hel del. Jag har en till oläst bok av henne i min ägo, som dock är hemma hos Linda. Hsh är det skönt att veta att jag i alla fall har en underbar bok oläst. Bra litteratur är bättre än det mest.
Men men. Godnatt kära läsare och andra assholes där ute ♥ I'm off!
Rövhöl
Det är farligt att erkänna saker i bloggen. Efter att ha skrivit om mitt spyende igår fick jag sån jävla ångest av att jag ens erkänt det här, istället för att skriva om det i min psykblogg. Ibland känns det som att jag inte borde erkänna nånting alls. Anledningarna till att jag bloggar är dels för att skriva av mig och dels för att andra som är psykiskt sjuka skall kunna känna igen sig och på nåt sätt finna tröst. Men jag vet ju att det även blir en hel del rövhöl som läser vad jag skriver, och det skrämmer mig som bara fan. Det får mig att fundera på att sluta blogga. Jag tänker inte dock. Jag tänker inte låta idioterna vinna. Jag är Mana. Jag är bäst.
jag är SÅ JÄVLA FÖRBANNAD!
jag är sjuk. som fan. har sovit nästan hela dagen och nu när jag var ute med hundarna vinglade jag fram som en jävla alkis. helt borta i skallen och det hörs knappt vad jag säger.
så är det några ungjävlar framför mig som fortsätter smälla smällare även när jag och hundarna kommer närmre dem. när jag är precis bredvid dem tar en av idiotungarna fram en tändare och börjar tända en smällare.
"ni kan för fan inte smälla smällare med hundar i närheten!" morrade jag fram.
"jag sa ju det" gnällde en av killarna medan de andra bara såg på mig med undrande blickar. en syd-junior såg på mig med oförstående blick.
jag var rasande.
går därifrån och när vi kommit en bit kastar de en sten eller nåt så den hamnar precis bredvid kiba och skrämmer skiten ur honom och sen kastar de en smällare efter oss.
hade jag inte varit så jävla sjuk hade jag fan inte låtit dem komma undan med det. kiba vågar förfan knappt gå ut just nu! och ni föräldrar som köper smällare till ungjävlarna; jag hoppas de smäller sönder sig själva! för de är fan så mycketbättre än att de skall skrämma skiten ur mina hundar.
JÄVLA IDIOTER!
bitter pill
nu är jag på väg att börja tjuta. det gör så ont. och jag börjar tro att allt är mitt fel och att jag är just så hemsk och dum i huvudet som hon skriver. det värsta är nog att hennes ord är på väg att förstöra två vänskapsrelationer för mig. den till bexx och den till olov. den till henne tänker jag inte ens nämna. jag mår bara så jävla skit.
I treat my friends like crap
Jag gör andra så fruktansvärt illa. Jag trodde inte jag var speciellt sjuk. Men Linda skrev ett inlägg om mig i sin nya blogg och det var som att läsa en bok om en mycket sjuk person. Och det var jag. Jag mår bra av att läsa det, för jag behöver klarhet. Men hon tror att jag aldrig kunner komma lyckas manipulera henne. Ibland önskar jag så innerligt att det vore sant, men det är det inte. Jag manipulerar henne hela tiden. Drar henne hit och dit och hon är så omedveten om det. Jag antar att det är den perfekta manipulationen.
Nu vill jag bara börja DBTn. Få bekräftat att jag inte är den enda i världen som behandlar mina vänner som skit. Träffa och prata med folk som förstår. Jag behöver det så mycket.
Nu ska jag stänga av Gackts snyftmusik och ta mig ut. Hundarnas lycka är alltid så smittsam. Linda skulle behöva mina hundar när hon har ångest. Det skulle göra henne så gott.
Nu vill jag bara börja DBTn. Få bekräftat att jag inte är den enda i världen som behandlar mina vänner som skit. Träffa och prata med folk som förstår. Jag behöver det så mycket.
Nu ska jag stänga av Gackts snyftmusik och ta mig ut. Hundarnas lycka är alltid så smittsam. Linda skulle behöva mina hundar när hon har ångest. Det skulle göra henne så gott.
Allt i livet är ett spel
Nu sitter jag och hånler. Hånler åt ur de kollar in mig. Ska ni se om jag duger? Det syns nog inte på bilder faktiskt. Fast kanske ni nosar runt lite i min blogg också? Ja, här finns ju sannerligen information att lapa i sig. Jag tänker inte inbilla mig att ni hatar mig och även om ni nu skulle hata mig så kan jag bara rycka på axlarna och fejka medlidande. Det är ju ändå jag som har vunnit. Jag fick förstapriset. Jag kommer först. Hur mycket ni än vill att det inte ska vara så, så är det precis så det är.
Mana vann.
Mana vann.
Mitt hjärta brister
Jag har bara ett tiotal sidor kvar i boken Marley och jag - livet och kärleken med världens värsta hund. Jag klarar inte av att läsa resten, att läsa slutet. Jag kan läsa böcker om barn och vuxna som lemlästas och plågas på de mest horribla sätt och inte så mycket som höja på ögonbrynen. Jag kan se såna filmer, jag kan läsa såna nyheter. Men när det kommer till hundar som plågas eller dör, då brister mitt inre. Sidorna som är kvar av boken är sidorna som handlar om hans död. Att läsa om hur Marley åldrats och knappt tar sig uppför trappan för att sova hos sin familj krossar mitt hjärta, det krossar mig. Att då läsa om hans död - det känns helt enkelt otänkbart.
Åh, underbara Marley! Jag hoppas så innerligt att du har det bra var du nu än är.
Spänningar
Jag är så spänd. Rädd, fast glad som fan. Jag har tagit ett så stort kliv nu och är livrädd för att såra henne. För att börja få ångest så jag måste ta död på allting. Det har ju hänt förr. Skillnaden denna gång är dock att hon är en person som jag verkligen bryr mig om. Som fan. She's my cherrypie.
Känner för att skära. Bara några få, men ganska djupa. För att låta blodet flöda och spänningarna rinna bort med blodet. Nånting håller mig ifrån det, men jag vet inte vad. Jag brukar inte bry mig. Ångesten efter skärande försvann för många, många år sedan, så jag vet inte riktigt vad det är som håller mig ifrån det. Kanske själva städandet, efteråt, när allt är nedblodat och hundarna försöker slicka i sig skiten från min arm.
Känner för att skära. Bara några få, men ganska djupa. För att låta blodet flöda och spänningarna rinna bort med blodet. Nånting håller mig ifrån det, men jag vet inte vad. Jag brukar inte bry mig. Ångesten efter skärande försvann för många, många år sedan, så jag vet inte riktigt vad det är som håller mig ifrån det. Kanske själva städandet, efteråt, när allt är nedblodat och hundarna försöker slicka i sig skiten från min arm.
Tankar om kärlek
Linda ville att jag skulle läsa Kärlekens insikt av nån Miguel-snubbe. Ärligt talat var jag väldigt negativt inställd till boken från början. Jag menar, lyssna bara på namnet. Kärlekens insikt. Sånt behöver inte jag läsa. Jag vill inte ens läsa om det. I mina ögon är kärlek förbannat överskattat.
Jag beöv förbannad som fan när jag läste att schizofreni, paranoia och psykoser uppstår när personens förnuft är skrämt till döds. Det där är bara ignorant idioti som bidrar ännu mer till den orättvisa behandlingen av psykfall.
Sen står det att hela världens befolkning är psykiskt sjuk, då vi alla lever med rädsla. Det gör mig också pissed.
Fast mest förbannad blev jag ändå av författarens sätt att skriva. Snubben skriver hur vi tänker, vi reagerar och varför vi gör dessa saker. Som att alla människor reagerar likadant och av samma anledning.
Hsh. Har läst ungefär halva nu och äntligen börjar jag komma fram till relevanta saker. Miguel-snubben skriver om förhållanden och det vanligaste, och största felet, vi brukar göra i våra förhållanden - att lägga våran lycka i vår partners händer. Vi har förväntningar och förhoppningar som helt uppenbart kommer krossas eftersom ingen människa i världen kan läsa tankar. Det är som upplagt för bekymmer. Om vi istället ser till att hålla oss själva lyckliga, istället för att förävänta oss lyckan från vår partner, så kommer det helt plötsligt gå mycket lättare i förhållandet.
Det är så jävla sant. Vi har förhoppningar och vi lovar saker som vi inte kan lova. Att älska varann för alltid, alltid vara tillsammans och så vidare. Hur kan man lova nånting sånt egentligen? Vi har ingen aning om hur framtiden ser ut. Hur vi kommer vara, hur vi kommer tänka, vad vi kommer känna.
Så som jag sagt förut. Egoism är det enda som i längden faktiskt fungerar. Tänk efter. Om jag är ego och ser till att jag själv mår bra, före alla andra, så kommer jag sen ha så mycket lättare att få mina nära abrer att må bra.
Jag beöv förbannad som fan när jag läste att schizofreni, paranoia och psykoser uppstår när personens förnuft är skrämt till döds. Det där är bara ignorant idioti som bidrar ännu mer till den orättvisa behandlingen av psykfall.
Sen står det att hela världens befolkning är psykiskt sjuk, då vi alla lever med rädsla. Det gör mig också pissed.
Fast mest förbannad blev jag ändå av författarens sätt att skriva. Snubben skriver hur vi tänker, vi reagerar och varför vi gör dessa saker. Som att alla människor reagerar likadant och av samma anledning.
Hsh. Har läst ungefär halva nu och äntligen börjar jag komma fram till relevanta saker. Miguel-snubben skriver om förhållanden och det vanligaste, och största felet, vi brukar göra i våra förhållanden - att lägga våran lycka i vår partners händer. Vi har förväntningar och förhoppningar som helt uppenbart kommer krossas eftersom ingen människa i världen kan läsa tankar. Det är som upplagt för bekymmer. Om vi istället ser till att hålla oss själva lyckliga, istället för att förävänta oss lyckan från vår partner, så kommer det helt plötsligt gå mycket lättare i förhållandet.
Det är så jävla sant. Vi har förhoppningar och vi lovar saker som vi inte kan lova. Att älska varann för alltid, alltid vara tillsammans och så vidare. Hur kan man lova nånting sånt egentligen? Vi har ingen aning om hur framtiden ser ut. Hur vi kommer vara, hur vi kommer tänka, vad vi kommer känna.
Så som jag sagt förut. Egoism är det enda som i längden faktiskt fungerar. Tänk efter. Om jag är ego och ser till att jag själv mår bra, före alla andra, så kommer jag sen ha så mycket lättare att få mina nära abrer att må bra.
Ouch då
Det finns en person, en brud lite sådär mer exakt, som... ja, jag vet inte hur jag skall beskriva det, annat än som att hon tagit ett stort kliv in i mitt liv. Det var aldrig riktigt meningen. Ingenting som var planerat eller så. Utan det bara hände. Faktiskt.
Vi låg och pratade sådär en natt, och PANG så pussade jag henne. Och sa fan. Insåg ju på en gång hur dumt det var att säga fan. Just nu är det nästan lite skrattretande. Ganska mycket faktiskt.
Hur som helst. Jag mår liksom bra av henne. Ingen ångest alls. Och jag kan säga saker som jag annars helst inte säger. Och det går så lätt. Sånt är skitfarligt. Att ge av sig själv. Att berätta saker. Att må bra av nån annan person.
Vi har alltid träffats när andra varit med. Nästa gång blir det bara hon och jag och samtidigt som jag blir alldeles pirrig av upphetsning blir jag livrädd. Det pirrar liksom när jag kysser henne. Och sånt suger. Jag vill inte! Jag blir så jävla sårbar och det är fan inte bra.
Och jag öppnar mig alldeles för mycket i bloggen märker jag.
Vi låg och pratade sådär en natt, och PANG så pussade jag henne. Och sa fan. Insåg ju på en gång hur dumt det var att säga fan. Just nu är det nästan lite skrattretande. Ganska mycket faktiskt.
Hur som helst. Jag mår liksom bra av henne. Ingen ångest alls. Och jag kan säga saker som jag annars helst inte säger. Och det går så lätt. Sånt är skitfarligt. Att ge av sig själv. Att berätta saker. Att må bra av nån annan person.
Vi har alltid träffats när andra varit med. Nästa gång blir det bara hon och jag och samtidigt som jag blir alldeles pirrig av upphetsning blir jag livrädd. Det pirrar liksom när jag kysser henne. Och sånt suger. Jag vill inte! Jag blir så jävla sårbar och det är fan inte bra.
Och jag öppnar mig alldeles för mycket i bloggen märker jag.
Dilemma
Jag har en vän. En vän med världens största V. Vännen får i detta inlägg symboliseras av en sånhär --> ♥. ♥ skär sig. ♥ höll på lite med sånt innan, men aldrig som en självskadejunkie. Nu däremot har ♥ börjat skära som fan. Har på sig tröjor där jag ser skärsår, och de blir bara djupare och djupare. ♥ har också en vän, som messar ♥ när h*n också skurit sig. Jag fick sån ångest av det och visste inte varför. Jag gick på promenad och förbannade mig själv för att jag nånsin blivit ♥s vän, för nu bryr jag mig så förbannat mycket om ♥ att jag aldrig vill att den skall försvinna. Det hade varit så mycket enklare ifall jag inte brydde mig om ♥, för då hade jag bara raderat ut den ur mitt liv.
Såhär ser jag det, symboliskt sett:
Jag är en heroinist som hållt på med droger i väldigt många år. Och i väldigt många år har jag också försökt sluta, men klarar det inte. Inte än, men jag vet att jag kommer kunna sluta tids nog, jag måste bara samla styrka.
Jag har en vän. ♥. Och ♥ kommer hit ibland. Vi har kul ihop. Jag lyckas för det mesta hålla mig från att ta nånting medan hon är här, för jag vill inte dra in henne in nånting. Ändå försvinner hon in i mitt badrum ibland och röker en joint. Ofta tillsammans med sin vän X.
Jag märker det när jag kommer in i badrummet. En kvarglömt jointrest här och där.
För er idioter som inte fattar det, handlar alltså inte inlägget om droger utan om självskadebeteende. Jag har ställt in ett skåp i badrummet nu, med lås. Där inne ligger alla mina rakblad och annat att skära med, för det värsta är ändå när ♥ använder mina saker till att skada sig med. Det känns så... Jag vet inte. Som att ♥ tagit ett alldeles för stort kliv in i mitt liv, mitt territorium.
Dessutom känns det som att ♥ och X frivilligt tar ett kliv in i en värld av sjukdom. En värld som jag aldrig riktigt fått en chans att ta mig ifrån, för att jag fötts med skiten, men som jag kommer jobba mig ifrån en hel del med hjälp av DBTn. Jag vill också kunna ha ett vanligt liv. Kunna jobba, kunna ha ångest över skolan, kunna hata söndagar för att det innebär slutet på helgen och ännu en vecka av arbete. Det låter så jävla lockande i mina öron.
Fan, jag hatar att ha känslor.
Såhär ser jag det, symboliskt sett:
Jag är en heroinist som hållt på med droger i väldigt många år. Och i väldigt många år har jag också försökt sluta, men klarar det inte. Inte än, men jag vet att jag kommer kunna sluta tids nog, jag måste bara samla styrka.
Jag har en vän. ♥. Och ♥ kommer hit ibland. Vi har kul ihop. Jag lyckas för det mesta hålla mig från att ta nånting medan hon är här, för jag vill inte dra in henne in nånting. Ändå försvinner hon in i mitt badrum ibland och röker en joint. Ofta tillsammans med sin vän X.
Jag märker det när jag kommer in i badrummet. En kvarglömt jointrest här och där.
För er idioter som inte fattar det, handlar alltså inte inlägget om droger utan om självskadebeteende. Jag har ställt in ett skåp i badrummet nu, med lås. Där inne ligger alla mina rakblad och annat att skära med, för det värsta är ändå när ♥ använder mina saker till att skada sig med. Det känns så... Jag vet inte. Som att ♥ tagit ett alldeles för stort kliv in i mitt liv, mitt territorium.
Dessutom känns det som att ♥ och X frivilligt tar ett kliv in i en värld av sjukdom. En värld som jag aldrig riktigt fått en chans att ta mig ifrån, för att jag fötts med skiten, men som jag kommer jobba mig ifrån en hel del med hjälp av DBTn. Jag vill också kunna ha ett vanligt liv. Kunna jobba, kunna ha ångest över skolan, kunna hata söndagar för att det innebär slutet på helgen och ännu en vecka av arbete. Det låter så jävla lockande i mina öron.
Fan, jag hatar att ha känslor.
Skev verklighetsuppfattning
Linda trycker jämt ned sig själv. Det gör mig rasande, för när hon trycker ned sig själv trycker hon ned min kompis och sånt gör man inte. En person stal från oss. Min reaktion är: Idiot. Du är såå raderad nu. Lindas är: Aja, h•n behövde det väl mer än mig. Hon frågar mig ofta hur hon kan få så mycket kärlek från människor, för hon ser itne själv att hon förtjänar det. Igår kväll när hon kom hit slängde hon fram ett paket chokladhjärtan (vet ni hur jävla goda de är eller?) och sa Grattis till boken! Alltså, hon gör så fina saker jämt men hon inser det inte själv.
Be true to yourself
Egoism är det enda som i slutändan faktiskt fungerar.
Människor är så besatt av att glädja andra, att vara andra till glädje och nytta. Jag är trött på det. Mitt liv är ju ändå mitt, är det inte då meningen att jag skall må bra? Mår jag bra av att tjäna andra? Av att se till att dem har det bra? Att ständigt gå omkring med dåligt samvete gentemot andra jävlar? Knappast. Jag glädjer gärna andra, såna som förtjänar det, men inte om det innebär att jag försumma mig själv. Det är bara idiotiskt. Leva ett liv för andra. Kämpa för att vara godkänd och accepterad i andras ögon.
Linda har ständigt dåligt samvete gentemot andra. Dåligt samvete för saker som hon själv inte ens kan hjälpa. Är det verkligen så det skall vara? Vi blir inlärda det när vi är små. Att betjäna andra, att hålla oss inom ramarna som är normala och godkända. Vi skall inte stå ut och herreminje, absolut inte säga åsikter som skiljer sig från andras!
Vi söker respekt hos våra medmänniskor, men ärligt talat - hur många av våra medmänniskor förtjänar egentligen våran respekt?
Jag läste en väldigt bra sak i The Satanic Bible av LaVey för någon vecka sedan. Där stod det om kristendomen och hur de babblar på om att vi skall älska vår nästa och älska alla hit och dit och bara... ja, vara såkallt goda människor. Det han poängterade var att om vi går omkring och älskar alla, så tappar ju ordet dess innebörd. Då blir inga människor längre speciella.
För mig gäller samma sak med respekt. Och hat med för den delen. Att känna saker för alla människor är bara slöseri med både känslor och energi. Och varför respektera en idiot som ändå bara får dig att må dåligt? Varför visa kärlek för en människa som beter sig respektlöst mot dig?
Människor är verkligen duktiga på att vara idioter.
Människor är så besatt av att glädja andra, att vara andra till glädje och nytta. Jag är trött på det. Mitt liv är ju ändå mitt, är det inte då meningen att jag skall må bra? Mår jag bra av att tjäna andra? Av att se till att dem har det bra? Att ständigt gå omkring med dåligt samvete gentemot andra jävlar? Knappast. Jag glädjer gärna andra, såna som förtjänar det, men inte om det innebär att jag försumma mig själv. Det är bara idiotiskt. Leva ett liv för andra. Kämpa för att vara godkänd och accepterad i andras ögon.
Linda har ständigt dåligt samvete gentemot andra. Dåligt samvete för saker som hon själv inte ens kan hjälpa. Är det verkligen så det skall vara? Vi blir inlärda det när vi är små. Att betjäna andra, att hålla oss inom ramarna som är normala och godkända. Vi skall inte stå ut och herreminje, absolut inte säga åsikter som skiljer sig från andras!
Vi söker respekt hos våra medmänniskor, men ärligt talat - hur många av våra medmänniskor förtjänar egentligen våran respekt?
Jag läste en väldigt bra sak i The Satanic Bible av LaVey för någon vecka sedan. Där stod det om kristendomen och hur de babblar på om att vi skall älska vår nästa och älska alla hit och dit och bara... ja, vara såkallt goda människor. Det han poängterade var att om vi går omkring och älskar alla, så tappar ju ordet dess innebörd. Då blir inga människor längre speciella.
För mig gäller samma sak med respekt. Och hat med för den delen. Att känna saker för alla människor är bara slöseri med både känslor och energi. Och varför respektera en idiot som ändå bara får dig att må dåligt? Varför visa kärlek för en människa som beter sig respektlöst mot dig?
Människor är verkligen duktiga på att vara idioter.
Ursäkta mig, men var fan passar jag in?
Var jag än är så hamnar jag utanför. Till och med på internet. Bland bloggarna. Jag läser mest bokbloggar och psykbloggar. Bokbloggarna passar jag absolut inte in bland. De flesta bara läser och läser och bloggar och bloggar och alla känner alla, men Mana känner ingen. Bland psykbloggarna passar jag heller inte in. Ingen vet vem jag är. Och det känns ännu mer så nu, sen det började gå så bra för mig.
I verkligheten kan jag ju bara glömma att passa in. Är det för att jag är så jävla bäst jämt?
Glas
Nästan alltid när jag träffar nya människor brukar det vara så svårt att få dem att förstå - mig, min situation och allt sånt. När vikingen var här i fredags blev jag så förvånad, för han såg saker som de flesta andra inte ser. Jag kunde liksom inte fejka nånting. Det var nästan som att han lyckades se in i mig och det var riktigt läskigt, samtidigt som det var skönt. Skönt att för en gångs skull kunna inbilla mig att jag är okomplicerad. Jag tror inte jag skulle kunna manipulera honom så som jag brukar göra med andra.
Idag talade vi på msn och jag fick ännu mer bevis på hur mycket han faktiskt förstår. Folk brukar ju inte förstå. Pappa har börjat förstå de senaste åren, mamma vacklar omkring lite. Det var som att hon förstod mer innan jag blev diagnostiserad. Bexx förstår lite halvdant, Syd förstod aldrig. Jag brukar vara tvungen att förklara så mycket och jag hatar att behöva förklara, jag förstår ju fan inte själv.
- - -
När jag var runt sexton gav jag namn åt mina olika personligheter. Det kändes mycket lättare då. Angelica - det namnet jag föddes med - stod för den ledsna lilla flickan som bara ville gömma sig i en varm famn och bli tröstad. Den osäkra och rädda.
Jeordie var den kaxiga och dryga bruden som stod på sig och var bäst i världen på att ha roligt. Jag planerade att byta namn till det när jag fyllde arton, men några veckor innan födelsedagen, när jag satt där med papprena framför mig, ändrade jag mig till Mana.
Sen fanns Nancy. Hon var den onda. Hon som älskade hämn och var hatisk och fylld med illvilja.
Dessutom fanns Fairuza men jag minns inte riktigt vad hon stod för. Kanske hon var allt det där magiska, som Mana idag betyder för mig.
På nåt sätt måste jag ju ändå kunna få de där olika personligheterna att gå ihop, utan massa plötsliga brytningar här och där.
Idag talade vi på msn och jag fick ännu mer bevis på hur mycket han faktiskt förstår. Folk brukar ju inte förstå. Pappa har börjat förstå de senaste åren, mamma vacklar omkring lite. Det var som att hon förstod mer innan jag blev diagnostiserad. Bexx förstår lite halvdant, Syd förstod aldrig. Jag brukar vara tvungen att förklara så mycket och jag hatar att behöva förklara, jag förstår ju fan inte själv.
- - -
När jag var runt sexton gav jag namn åt mina olika personligheter. Det kändes mycket lättare då. Angelica - det namnet jag föddes med - stod för den ledsna lilla flickan som bara ville gömma sig i en varm famn och bli tröstad. Den osäkra och rädda.
Jeordie var den kaxiga och dryga bruden som stod på sig och var bäst i världen på att ha roligt. Jag planerade att byta namn till det när jag fyllde arton, men några veckor innan födelsedagen, när jag satt där med papprena framför mig, ändrade jag mig till Mana.
Sen fanns Nancy. Hon var den onda. Hon som älskade hämn och var hatisk och fylld med illvilja.
Dessutom fanns Fairuza men jag minns inte riktigt vad hon stod för. Kanske hon var allt det där magiska, som Mana idag betyder för mig.
På nåt sätt måste jag ju ändå kunna få de där olika personligheterna att gå ihop, utan massa plötsliga brytningar här och där.
