Dead man's ballet

Jag är så rädd för att låta patetisk när jag skriver om Sofia och mina känslor för henne. Jag hatar när kärlek beskrivs klichéartat och framstår som nånting taget ur en Harlequin-roman. Hsh tänker jag nu ge mig på ett försök att skriva om Sofia, om oss, om våran kärlek, och om det blir patetiskt så får det väl vara så då.




Hon har världens vackraste leende. Att se henne le, höra henne skratta, är bland det bästa jag vet. Att veta att JAG lyckas göra henne glad känns så fantastiskt. Jag liksom - Mana - som mest bara sprider infektion och ohyra omkring mig.

När vi är ifrån varann saknar jag henne massor. När vi är tillsammans kan jag knappt släppa taget om henne. Jag vill gömma mig under täcket tillsammans med henne och aldrig stiga upp därifrån igen. Hon ger mig styrka och tro på mig själv.




Aldrig tidigare i ett förhållande har jag känt mig respekterad. Jag har aldrig vågat söka tröst. Sedan jag var liten slutade jag söka tröst hos folk. Mina föräldrar brukade bara missförstå mig när jag gick i högstadiet och jag kände aldrig att de riktigt hade tid för mig. Att söka tröst hos pojkvänner jag haft var också en omöjlighet, framför allt hos Syd. Han brukade mest bli sur och irriterad på mig. Grejen med Sofia är att hon ger mig mod. Jag vågar visa mig svag, visa mig som det där lilla barnet som behöver bli tröstat. Jag vågar visa mig som Angelica.
När jag har ångest, ligger hon med armarna runt mig och smeker mig lätt över armarna och ryggen. Kliar mig. Rör försiktigt. Håller mig tills jag känner mig stark nog att resa mig upp igen.





Redan från början av förhållandet avslutade vi varandras meningar och kom att tänka på samma saker samtidigt. Numera händer det var och varannan timme och det känns som en självklarhet att vi vet vad den andre vill och behöver innan vi ens har sagt nånting. Med Sofia känner jag mig trygg, värdefull. Jag känner rättighet att vara mig själv. För första gången kan jag koppla av när jag är tillsammans med någon. Jag får mina anfall av paranoia och annan skit, men för det mesta känner jag mig lugn och säker på henne, jag känner mig älskad.

Jag har aldrig tidigare mått så bra tillsammans med någon som jag gör med henne.

"Hur tror man på att någon vill vara med en, att man är tillräcklig? Det är så svårt att leva med vetskapen om att man när som helst kan bli inaktuell och ersättas med någon mycket roligare, öppnare, sötare, intressantare människa. Att leva i en kärleksrelation är att acceptera att man kan bli bortvald - närsomhelst och hursomhelst."

Det där beskriver så jävla väl hur jag känner det. Ingenting behöver ens tilläggas.

Sofia har börjat praktisera idag och när hon kom hem för en stund sedan berättade hon att hon måste jobba nästa helg. Först fick jag panik. Vara utan henne en helg känns så jävla svårt, och ännu värre om jag skulle tvingas vara ensam. Jag har så lätt vant mig vid att inte behöva vara ensam på helgerna längre att det är svårt att gå tillbaka till hur det brukade vara. Jag vande mig alldeles för lätt.

Jag messade Bennie för jag vet att hon, precis som jag, saknar våra gamla Bennie och Mana-stunder. Frågade om hon vill ha en sån helg med mig nästa helg. Jag skrev också flera gånger att jag inte vill att hon skall känna sig försumma och som ett andrahansval, för det är hon verkligen inte. Det är bara så svårt med distansförhållanden. Träffas man inte en helg går det nästan två veckor innan man träffas igen och det suger. Jag vill ju vara så mycket med Sofia som jag bara kan och jag vet att Bennie och även mina andra vänner förstår det.

Det känns som att hur jag än vänder och vrider på saker så gör jag fel. Någon blir missnöjd och jag står där och känner mig som ett svin. Det är tur att Bennie och Sofia trivs så bra i varandras sällskap, för annars vet jag inte hur det skulle gå.

Fan. Det är så jävla svårt!

En sak jag funderat ganska mycket på den senaste tiden är kärleksrelationer. Innan Rickard hade jag några korta, små, oseriösa relationer, men efter det har förhållandena alltid blivit så seriösa.

Rickard och jag var tillsammans i 3½ år. Vi var förlovade och planerade att flytta ihop till hösten då han skulle börja studera på Örebros universitet. Jag dumpade honom abrupt och elakt för Syd, men jag tänkte aldrig låta det bli seriöst. Jag var 20-21 och kände mig alldeles för ung för någonting riktigt seriöst ännu. Jag tänkte att vi bara skulle ha några roliga månader tillsammans och sedan skulle jag gå vidare.

Syd flyttade in här efter bara några veckor och efter drygt tre månader tillsammans förlovade vi oss. Vi planerade för en gemensam framtid med barn och skaffade två hundar tillsammans och det gick så långt att jag faktiskt började lita på honom. Tro på att han faktiskt skulle finnas där för mig livet igenom.

När Syd lämnade mig var jag förstörd. Desperat efter kärlek, men alltid när det var på väg att bli nånting sprang jag skrikandes därifrån med ångest. Jag gav mig efter de svåraste personerna i ett undermedvetet försök att skona mitt inre. Jag slutade tro på livslång kärlek och ville egentligen inte bli tillsammans med någon igen. När Sofia och jag träffades i Maj slutade det med kaos och ångest och jag var helt övertygad om att det var så mitt liv från och med då skulle te sig.

I början av december kunde jag inte längre stå emot henne. Jag tror att det var rädslan om att förlora henne till Erica som fick mig att våga ta steget och faktitskt bli tillsammans med henne. Den första veckan var jag förstörd av ångest och bad Hecate om hjälp och snart började ångesten försvinna.

Återigen var jag inställd på ett kort förhållande. Ett förhållande som skulle vara några månader och sedan skulle vi släppa varandra och gå vidare med nånting nytt. Men snart nog stod det tydligt framför mig hur kär jag verkligen var. Är. På dessa få månader har mina känslor vuxit sig så starka för henne och hon känns som en självklar del i mitt liv. Ni vet hur det är, när man inte förstår hur man överlevde innan man träffade personen i fråga.

Efter att Sofia varit här konstant från fredag till söndag veckan därpå har det vuxit sig ännu starkare. Det känns som att vi alltid har varit tillsammans och redan nu vet hur den andra fungerar. Att nånsin göra slut med henne känns som en omöjlighet och jag vill verkligen dela min framtid med henne. Vårat förhållande är det absolut bästa jag nånsin haft och det första förhållande som faktiskt funkar på alla plan. Den patetiska klyschan om att känna sig hel, stämmer in så väl.

Jag blir rädd för det här, att jag bara tycks kunna ha seriösa förhållanden. Inte för att jag mår dåligt av det i sig, men när jag ser mig omkring och ser hur människor hela tiden tycks byta partner hit och dit, frågar jag mig själv vad sjutton det är som är fel på mig. Hur kan det bli så intensvit så ofta? Är det nånting fel på mig när det kommer till kärleksrelationer? Är jag oförmögen att inte falla för någon jag är tillsammans med? Nej, jag vet att det inte är så. Och när jag jämför min kärlek till Rickard och Syd med den till Sofia, så känns de tidigare bara som en stor jävla bluff. Det är ju såhär kärlek skall kännas och vara!

Ändå blir jag rädd och föraktar mig själv mer än på länge.

När någon säger åt mig vad jag skall göra, drabbas jag av ett tvång att göra precis tvärtemot. Jag fullkomligt hatar när folk ger mig order och tror att de kan bestämma över mig. Så när Linda i fredags berättade vad hennes kusin hälsade till mig, kände jag först en ilska och ett förakt, men sedan en önskan om att göra tvärtemot. Att helt enkelt skita i henne. Vad har han för jävla rätt att säga åt mig vad jag skall göra? Det sårade som fan att Linda inte förstod mig. Att hon ens sa det gör mig rasande. För mig är det ganska självklart hur min reaktion skulle bli på det. Om hon nu måste räddas, varför sätter han då avsvaret på mig istället för att ta det själv? Jag har så svårt att förstå människor ibland.

Inte ens Bennie verkade förstå hur jag kände, hon som ändå var med när Linda berättade det. Sofia fick först veta igår, när hon läste det i min blogg. Fyfan, vad jag vill döda den där T, morrade hon fram och det kändes så skönt att få förståelse. Det gör mig ännu mer arg att jag inte ens får en chans att säga nånting tillbaka. Linda vägrade att hälsa nånting tillbaks. Varför, undrar jag. Är det skitsamma hur jag mår, medan hans mående är viktigt? Isåntfall har hon ljugit som fan för mig. Det är fan inte okej att kasta ur sig såna där saker och sedan inte ens låta mig svara. Fyfan.