Dead man's ballet

Jag har en vän. En vän med världens största V. Vännen får i detta inlägg symboliseras av en sånhär --> ♥. ♥ skär sig. ♥ höll på lite med sånt innan, men aldrig som en självskadejunkie. Nu däremot har ♥ börjat skära som fan. Har på sig tröjor där jag ser skärsår, och de blir bara djupare och djupare. ♥ har också en vän, som messar ♥ när h*n också skurit sig. Jag fick sån ångest av det och visste inte varför. Jag gick på promenad och förbannade mig själv för att jag nånsin blivit ♥s vän, för nu bryr jag mig så förbannat mycket om ♥ att jag aldrig vill att den skall försvinna. Det hade varit så mycket enklare ifall jag inte brydde mig om ♥, för då hade jag bara raderat ut den ur mitt liv.

Såhär ser jag det, symboliskt sett:
Jag är en heroinist som hållt på med droger i väldigt många år. Och i väldigt många år har jag också försökt sluta, men klarar det inte. Inte än, men jag vet att jag kommer kunna sluta tids nog, jag måste bara samla styrka.
Jag har en vän. ♥. Och ♥ kommer hit ibland. Vi har kul ihop. Jag lyckas för det mesta hålla mig från att ta nånting medan hon är här, för jag vill inte dra in henne in nånting. Ändå försvinner hon in i mitt badrum ibland och röker en joint. Ofta tillsammans med sin vän X.
Jag märker det när jag kommer in i badrummet. En kvarglömt jointrest här och där.

För er idioter som inte fattar det, handlar alltså inte inlägget om droger utan om självskadebeteende. Jag har ställt in ett skåp i badrummet nu, med lås. Där inne ligger alla mina rakblad och annat att skära med, för det värsta är ändå när ♥ använder mina saker till att skada sig med. Det känns så... Jag vet inte. Som att ♥ tagit ett alldeles för stort kliv in i mitt liv, mitt territorium.

Dessutom känns det som att ♥ och X frivilligt tar ett kliv in i en värld av sjukdom. En värld som jag aldrig riktigt fått en chans att ta mig ifrån, för att jag fötts med skiten, men som jag kommer jobba mig ifrån en hel del med hjälp av DBTn. Jag vill också kunna ha ett vanligt liv. Kunna jobba, kunna ha ångest över skolan, kunna hata söndagar för att det innebär slutet på helgen och ännu en vecka av arbete. Det låter så jävla lockande i mina öron.

Fan, jag hatar att ha känslor.