Dead man's ballet

Jag är så spänd. Rädd, fast glad som fan. Jag har tagit ett så stort kliv nu och är livrädd för att såra henne. För att börja få ångest så jag måste ta död på allting. Det har ju hänt förr. Skillnaden denna gång är dock att hon är en person som jag verkligen bryr mig om. Som fan. She's my cherrypie.

Känner för att skära. Bara några få, men ganska djupa. För att låta blodet flöda och spänningarna rinna bort med blodet. Nånting håller mig ifrån det, men jag vet inte vad. Jag brukar inte bry mig. Ångesten efter skärande försvann för många, många år sedan, så jag vet inte riktigt vad det är som håller mig ifrån det. Kanske själva städandet, efteråt, när allt är nedblodat och hundarna försöker slicka i sig skiten från min arm.