Dead man's ballet

Ni som läser här, ni som vill ha med mig att göra, ni som vill vara mina vänner. Ha inga förväntingar om mig. Inga förhoppningar. Och ha inga krav om hur jag skall vara, vad jag måste göra, hur vänner beter sig. Om ni är smarta och empatiska så inser ni nog att det tar jävligt mycket energi att ständigt kastas omkring i denna känslokarusell som en borderline-störning innebär. Jag gör saker, säger saker, beter mig på ett visst sätt. Mitt sätt. Det är mitt sätt att hantera mitt liv och min situation och om ni har förväntningar på mig så kan jag lovar er att ni kommer bli jävligt besvikna. Jag är inte enkelt. En relation med mig är inte enkelt. Jag kastas mellan hat och kärlek, till allt. Ni är inräknande där. Ibland vill jag slå ihjäl er för att ni kväver mig. Ibland vill jag ger er allt det vackra som finns, för att jag dyrkar er.

Grejen är den att om ni kräver saker av mig så tar ni min energi. Och tar ni min energi så gör ni mig jävligt förbannad. Och folk som gör mig förbannade tycker jag inte om och folk som jag inte tycker om, ja, dem raderar jag helt enkelt ut ur mitt liv. Jag har gjort det många gånger förr och kommer göra det igen.

Så. Det var bara det jag ville säga. Ha inga förväntingar på mig.
Tack.

Mana - motherfucker od the year