Litterär update
När Hanna tvingas flytta ifrån stan ut på landet känns det som jordens undergång. De enda som bor på landet är bönder 
och töntar som Sara i hennes klass, som ingen i klassen vill vara med. Hon vet att hennes vän Linn föraktar hennes nya hem och de kommer säkert glida isär på grund av det stora avståndet dem emellan.
Helt nattsvart känns dock inte situationen när Hanna i lanthandeln får syn på Arlid, en ursnygg bonde som hon genast bli kär i, fastän han är minst 25 år och med andra ord alldeles för gammal för henne. Hon börjar fejka ett intresse för grisar för att på så sätt komma nära Arlid och snart är hon så förälskad att hon inte kan tänka på annat.
Katarina von Bredows karaktärer har en tendens att likna varandra alldeles för mycket. Personerna i den här boken, Knappt lovlig, påminner så mycket om dem i Hur kär får man bli? att jag emellanåt blandar ihop handlingarna. Överlag är det en bra bok att fördriva tid med, men högre betyg än en trea kan jag inte
ge.
och töntar som Sara i hennes klass, som ingen i klassen vill vara med. Hon vet att hennes vän Linn föraktar hennes nya hem och de kommer säkert glida isär på grund av det stora avståndet dem emellan. Helt nattsvart känns dock inte situationen när Hanna i lanthandeln får syn på Arlid, en ursnygg bonde som hon genast bli kär i, fastän han är minst 25 år och med andra ord alldeles för gammal för henne. Hon börjar fejka ett intresse för grisar för att på så sätt komma nära Arlid och snart är hon så förälskad att hon inte kan tänka på annat.
Katarina von Bredows karaktärer har en tendens att likna varandra alldeles för mycket. Personerna i den här boken, Knappt lovlig, påminner så mycket om dem i Hur kär får man bli? att jag emellanåt blandar ihop handlingarna. Överlag är det en bra bok att fördriva tid med, men högre betyg än en trea kan jag inte
ge.
Killing yourself to live avhandlar Chuck Klostermans bilresa genom USA för att besöka platser där olika rockstjärnor dött. 
Eftersom han bor och arbetar i New York börjar han med att besöka Chelsea-hotel, hotellet där Nancy Spungen dödades under sena 70-talet och redan där började Chuck mista mig. Hans förakt gentemot Nancy och hennes pojkvän Sid Vicious - som blev misstänkt för mordet - är så jävla starkt. Bland annat påstår han att Nancy inte var nånting annat än ett irriterande psykfall.
För min del blir det alldeles för mycket snack om Chucks privatliv och för lite om rockstjärnorna som dött vid unga år. Jag är inte intresserad av hans romantisering av självmord och hur kär han är i den och den kvinnan. Däremot är jag intresserad av platsen där Curt Kobain tog sitt liv och tankar kring detta.
Visst, emellanåt är Chuck riktigt rolig, men för det mesta pyser jag bara av förakt för hans idioti och ger boken en trist liten tvåa i betyg.
Eftersom han bor och arbetar i New York börjar han med att besöka Chelsea-hotel, hotellet där Nancy Spungen dödades under sena 70-talet och redan där började Chuck mista mig. Hans förakt gentemot Nancy och hennes pojkvän Sid Vicious - som blev misstänkt för mordet - är så jävla starkt. Bland annat påstår han att Nancy inte var nånting annat än ett irriterande psykfall. För min del blir det alldeles för mycket snack om Chucks privatliv och för lite om rockstjärnorna som dött vid unga år. Jag är inte intresserad av hans romantisering av självmord och hur kär han är i den och den kvinnan. Däremot är jag intresserad av platsen där Curt Kobain tog sitt liv och tankar kring detta.
Visst, emellanåt är Chuck riktigt rolig, men för det mesta pyser jag bara av förakt för hans idioti och ger boken en trist liten tvåa i betyg.
Dolly är 18 år och bor i Malmö. Hon tycker att hennes pojkvän är trist och förstår inte riktigt varför hon är tillsammans med
honom och detta tjatar hon om så länge de två är tillsammans. Hennes vänner är enligt henne psykfall. En som svälter sig själv och en som är depressiv sedan hon som barn blev sexuellt utnyttjad av en klasskamrat. Dolly tycker att knark är häftigt och intressant och hon är livrädd för cineaster. Det enda som jag gillar med boken är Amanda Svenssons språk, hon skriver helt okej. Annars tycker jag att historien om Dolly, och framför allt Dolly själv, är vidrig och smaklös. Amanda har perfekt porträtterat en urtypisk människa som inte inser hur det faktiskt ÄR att vara psykiskt sjuk. När Dollys depressiva vän försöker begå självmord ringer hon till lasarettet och börjar gapa och skrika om vilken hora den där kompisen är. Hon visar ingen sympati för sin anorektiska kompis och gnäller bara på om hur tråkigt och sugigt hennes liv är och får ur sig helt vansinniga tankar och åsikter om psykiskt sjuka på var och varannan sida. Om Dollys åsikter är Amanda Svenssons åsikter tycker jag verkligen synd om henne. Då är hon är mycket liten människa.
Boken får en etta i betyg.
Kommentarer
Trackback
