Dead man's ballet

Jag är så rädd för att låta patetisk när jag skriver om Sofia och mina känslor för henne. Jag hatar när kärlek beskrivs klichéartat och framstår som nånting taget ur en Harlequin-roman. Hsh tänker jag nu ge mig på ett försök att skriva om Sofia, om oss, om våran kärlek, och om det blir patetiskt så får det väl vara så då.




Hon har världens vackraste leende. Att se henne le, höra henne skratta, är bland det bästa jag vet. Att veta att JAG lyckas göra henne glad känns så fantastiskt. Jag liksom - Mana - som mest bara sprider infektion och ohyra omkring mig.

När vi är ifrån varann saknar jag henne massor. När vi är tillsammans kan jag knappt släppa taget om henne. Jag vill gömma mig under täcket tillsammans med henne och aldrig stiga upp därifrån igen. Hon ger mig styrka och tro på mig själv.




Aldrig tidigare i ett förhållande har jag känt mig respekterad. Jag har aldrig vågat söka tröst. Sedan jag var liten slutade jag söka tröst hos folk. Mina föräldrar brukade bara missförstå mig när jag gick i högstadiet och jag kände aldrig att de riktigt hade tid för mig. Att söka tröst hos pojkvänner jag haft var också en omöjlighet, framför allt hos Syd. Han brukade mest bli sur och irriterad på mig. Grejen med Sofia är att hon ger mig mod. Jag vågar visa mig svag, visa mig som det där lilla barnet som behöver bli tröstat. Jag vågar visa mig som Angelica.
När jag har ångest, ligger hon med armarna runt mig och smeker mig lätt över armarna och ryggen. Kliar mig. Rör försiktigt. Håller mig tills jag känner mig stark nog att resa mig upp igen.





Redan från början av förhållandet avslutade vi varandras meningar och kom att tänka på samma saker samtidigt. Numera händer det var och varannan timme och det känns som en självklarhet att vi vet vad den andre vill och behöver innan vi ens har sagt nånting. Med Sofia känner jag mig trygg, värdefull. Jag känner rättighet att vara mig själv. För första gången kan jag koppla av när jag är tillsammans med någon. Jag får mina anfall av paranoia och annan skit, men för det mesta känner jag mig lugn och säker på henne, jag känner mig älskad.

Jag har aldrig tidigare mått så bra tillsammans med någon som jag gör med henne.