Dead man's ballet

Linda skickade ett sms och bad mig vara med på en bön klockan elva ikväll. När jag svarade att det inte kändes som Mana (läs: det känns inte som nånting jag varken vill eller skulle göra) bad hon mig att göra det som en vän. Där satt den. Det känns som ett prov på min vänskap att be mig om det, på det sättet. När jag har ångest har jag väldigt svårt att ta mig för saker. Idag har jag mest läst och försökt städa bort ångesten, men så fort jag får en chans att tänka så är den där igen, lägger sig över mig som en kvävande våldtäktsman.
Så jag sa att jag skulle göra det och samtidigt känner jag en enorm ilska. En ilska för att hon ber mig om en tjänst när hon vet vilken enorm helvetesångest jag har just nu. Samtidigt vill jag göra det för hennes skull. Det är som två sidor som drar i mig. Sidan av ilska som bara vill skita i det hela som en hämnd för hennes frågan (frågan som mest känns som ett tvång). Och så har jag sidan som vill vara en snäll kompis och försöka göra allt jag kan för att klara av den där bönen.
Men bön för mig känns så kristendom och kristendom får mig att må illa och bli förbannad. Det smakar äckligt i munnen.