Dead man's ballet

Jag funderar på att isolera mig. Dissociation, röst- och synhallucinationer, ångest, ilska.

Vill vara isolerad. Slippa svara på krävande sms. Slippa vara en del av världen.
Bara för en stund.

Är det mig du menar? Är det så? Jag önskar att jag inte fick ont i magen. Att jag bara kunde skratta bort allt och göra som Bennie och Sofia vill att jag skall göra - bara gå vidare. Du tror så jävla mycket. Dömer mig efter hur du själv fungerar fastän du vet hur olika vi faktiskt är.
Gah. Du har verkligen gjort mig rasande nu.

I fredags var jag på stan med Sofia. Vi skulle hälsa på mamma på hennes jobb och såklart hade hon strulkunder att ta hand om när vi var där. Jag blev mer och mer panisk och kände flera gånger för att spring därifrån, men jag lyckades hålla mig kvar.
Bakom oss hörde jag folk som pratade. Jag hörde inte vad, bara massa mummel. Så jag vände mig om och ser att ingen finns bakom oss. De närmsta människorna stod ute i gången.
"När gick dem härifrån?" frågade jag Sofia.
"Vilka?" undrade hon.
"De som stod bakom oss och tittade på telefoner."
Det hade inte varit några där och ändå hade jag precis hört dem prata. Jag blev skräckslagen. Är det fortfarande. Rösterna kommer tillbaks då och då, men sådär starkt kan jag inte påminna mig om att det nånsin varit tidigare.

Har pratat med Bennie om den där smällen nu. Jag trodde inte jag skulle våga, tror ju alltid att jag känner fel och oacceptabelt.
Men jag berättade och hon förstår mig och varningsklockorna som ringer i min skalle växer i styrka. Jag är på väg att få panik. Det får inte vara såhär. Inte igen. Jag orkar det inte.

Jag behöver ta en paus från allt.

Sitter och kämpar emot tårar och panik nu. Smäll igen. Pang, boom. Nu vill jag bara lägga mig i sängen och tjuta eller kuta tillbaks till badrummet och skära sönder mig själv. Fan, kan inte hålla emot tårarna längre.

Jag drömde så hemskt inatt och jag kan inte tänka mig att jag nånsin blivit så påverkad av en dröm tidigare. Mardröm. Tänker inte skriva om den här i. Jag som redan var körd. Nu känns det som att domedagen är här.

De senaste dagarna har jag och mr Borderline - Mattias - kommit varandra mycket närmre. Han har börjat öppna sig för mig och visa att han faktiskt bryr sig. Det känns skönt, tryggt, för jag vet att hur jag än mår och vad jag än gör, så förstår han. I sommar har vi bestämt att träffas och det ser jag verkligen fram emot.

Ångesten sitter i sig. Gårdagen och idag har varit smått helvetiska och just nu längtar jag bara efter att stoppa i mig Stilnoct och få sova. Det finns så mycket jag vill säga, så mycket jag vill göra, men jag kan inte. Jag önskar att jag verkligen vågade anförtro mig åt någon, men klarar det inte. Hur mycket jag än försöker skriva av mig i min jävla dagbok så går inte ens det. Jag klarar inte av det här. Jag går sönder. Och att ständigt tro att jag har fel, att jag känner fel, tär på mig.

Skall sätta mig vid köksfönstret, ta en cig och skriva dagbok. Sedan borsta tänderna och göra mig klar för kvällen och ta en Stilnoct när Bennie känner att hon vill sova.

Jag måste överleva. Stå ut. Jag kan inte ge upp saker bara för att de innebär massa känslor och problem för mig. Det funkar inte så. Jag måste lära mig att överleva.