Dead man's ballet

linxx och ollonet kom ju hit igår kväll. när linxx kom instapplandes vid sex-tiden hade jag redan druckit lite vin och satt framför datorn och fnittrade för mig själv. vi blev båda helt lyriska av att se lars framträdande under gårdagens fredagsfinal i idol. jag blev irriterad på juryn som ibland är så jävla inrutad och trist och som inte alls gav lars det beröm han förtjänade. lars - du är bäst! (gift dig med mig).

när ollonet kom satt jag i sovrummet och snackade med mr borderline i telefon. resten av kvällen är en dimma. jag vet inte hur det kunde bli så. jag ser på min arm att jag skurit mig och jag minns att jag blodade ned min nya jacka. men jag vet inte varför jag gjorde det och jag kan inte ens minnas att jag mådde dåligt.

både linxxen och ollie sov kvar här, med mig i mitten. perfekt för en beröringstörstande borderlinesubba som jag. närhet är det enda som hjälper mot den ständiga känslan av tomhet.

när linxxen gick upp tidigt imorse för att göra sig i ordning för jobbet kutade jag omkring som en galning och letade efter mitt nässpray. jag höll på att bli panisk men hittade det tids nog. sen däckade jag ihop i sängen igen.

nästa gång jag vaknade var allt bara ångest. ångest för att jag alltid är så dumt i huvudet att jag börjar skära mig när jag dricker. jag bara väntar på att mina vänner skall ge sig av. att de skall tappa tålamodet med mig och bara gå iväg. jag är livrädd för det. men vem vill vara vän med en glädjedödare som får ångest när som helst och börjar karva i sig själv? ibland är mitt självförakt så enormt stort.