Dead man's ballet

Jag kanske borde försöka förklara vad som hände igår, men jag vet inte hur. Jag ser att jag fick inlägget att se ut som att det var Syds Malin som gjort mig illa. Det var inte hon. Hon skulle aldrig kunna lyckas. Inlägget handlade om en vän.

Jag tog sobril och drack upp en halv flaska whiskey. Jag klunkade skiten. Det var de 300 spännen typ. jag blev full som fan. Ringde och pratade med mina föräldrar. Om vad vet jag inte, men när mamma ringde idag frågade hon om jag verkligen tvivlar på att min bror älskar mig, så jag antar att jag pratat om det. När jag sa att jag är övertygad om att han hatar mig så blev hon så ledsen. Hon säger att han brukar vara så orolig för mig. Men ändå är han nästan bara nedlåtande mot mig, typ jämt. Och det gör mig så ledsen för jag tycker faktiskt ändå om min bror.

Jag ringde Bexx, men jag vet inte vad jag snackade om. Erica höll på pch skickade massa dryga sms till Sofia, och skrev bland annat att det snart kommer ta slut mellan oss två. Jag ringde henne oupphörligen, både från min och Sofias mobil. Jag ville få tyst på tjatet, men hon var bara feg och tryckte på upptaget. Tillslut gick jag in till soffan och väckte Linda, som kallt och rakt på sak, sa till Erica att hennes liv kommer bli ett helvete ifall hon inte lämnar mig och Sofia ifred. Jag blev så stolt.
Direkt efter att Linda lagt på skickade Erica ett nytt sms till Sofia där hon skrev nån skit om att vi inte pratade med henne själva. Hah! Det var ju hon som vägrade svara.

Jag vet inte riktigt vad som hände igår, men jag har brännsår och skärsår på kroppen. Ett jack i underarmen är väldigt djupt. Jag minns inte ens att jag skar mig.

Det var kaos. Det har gått tre dagar på det nya året och jag har redan knullat sönder det.

Ibland känner jag ett sånt starkt förakt för mig själv att det känns som att jag skall explodera. Tillfredsställelsen jag känt över mig själv bara sekunder tidigare är plötsligt borta och det enda jag kan tänka på är hur jag kan skada mig själv på värsta, mest destruktiva sätt.

Jag stod i köket och fixade mackor när självföraktet plötsligt small till.

I want to slice myself apart.

Jag blir kallsvettig, föraktfull. Illamående. Vill karva i mig själv och göra min kropp så motbjudande att ingen nånsin vill komma mig nära igen. Föraktet får mig att känna att jag inte förtjänar äkta vänner, glädje, omtanke, kärlek. Allt sånt. Jag ser allt jag gör med de mörka glasögonen och vill bara få ett slut på min egen existens.

Jag vet att jag är ond. Jag gör dumma saker och när självföraktet tar över så blir jag hatisk pga det. De stunder jag är mer tillfreds med mig själv kan jag faktiskt le åt alla elaka saker jag gör mot andra människor. Jag ler när jag sitter i köket, framför symaskinen och tänker på hur jag använder andra människor som marionetter, för att få precis vad jag vill ha. Jag njuter.

Jag försöker inte vara god. Det var länge sedan jag slutade med det, för varje gång jag gjorde nånting ont slog jag bara ned på mig själv. Så mycket som jag gör varenda gång självföraktet tar över min mentala status. Jag pallade inte det.
När jag berättar för människor att jag är ond brukar de nästan alltid säga emot mig. Säga att jag överdriver, att jag inbillar mig, men att jag faktiskt kan njuta av att manipulera folk som står mig nära bevisar väl ändå att jag knappast är god?

Hundarna. Hundarna är de enda jag aldrig skulle vilja manipulera. Det skulle troligtvis inte ens gå. Den kärlek jag känner för mina hundar är så stark att jag emellanåt ligger förtvivlat gråtandes i sängen av rädsla för att inte vara god nog åt dem och av rädsla för att förlora dem. En sån förlust skulle jag inte klara av. Det är det värsta tänkbara. Mina hundar håller mig vid liv och när de skuttar fram till huvudkudden i sängen när jag skall lägga mig, fyller mig alltid med en sån stark kärlek att det känns som att jag ska gå under.

När jag vaknar om mornarna och Kami sträcker ut benen och sedan tar ett skutt upp på mitt bröst och attackerar min mun och resten av mitt ansikte med pussar.
När hundarna slickar bort mina tårar och vägrar lämna min sida när jag gråter och har ångest.
När Kiba gör precis som jag säger och tittar på mig med uppmärksamma och nyfikna ögon.
Jag är aldrig lyckligare än då.

Jag skall akta mig för människor. De är farliga. Tränger sig på, tränger sig in. Jag skulle precis börja skriva på boken när jag fick ett sms från X som sa att h•n kommer hit i eftermiddag för att hämta hem en sak h•n glömt här. Fastän h•n vet att jag inte klarar det.

fan ta dig om du förstört mitt skrivande idag och jag inte hinner klart med boken!