Dead man's ballet

När någon säger åt mig vad jag skall göra, drabbas jag av ett tvång att göra precis tvärtemot. Jag fullkomligt hatar när folk ger mig order och tror att de kan bestämma över mig. Så när Linda i fredags berättade vad hennes kusin hälsade till mig, kände jag först en ilska och ett förakt, men sedan en önskan om att göra tvärtemot. Att helt enkelt skita i henne. Vad har han för jävla rätt att säga åt mig vad jag skall göra? Det sårade som fan att Linda inte förstod mig. Att hon ens sa det gör mig rasande. För mig är det ganska självklart hur min reaktion skulle bli på det. Om hon nu måste räddas, varför sätter han då avsvaret på mig istället för att ta det själv? Jag har så svårt att förstå människor ibland.

Inte ens Bennie verkade förstå hur jag kände, hon som ändå var med när Linda berättade det. Sofia fick först veta igår, när hon läste det i min blogg. Fyfan, vad jag vill döda den där T, morrade hon fram och det kändes så skönt att få förståelse. Det gör mig ännu mer arg att jag inte ens får en chans att säga nånting tillbaka. Linda vägrade att hälsa nånting tillbaks. Varför, undrar jag. Är det skitsamma hur jag mår, medan hans mående är viktigt? Isåntfall har hon ljugit som fan för mig. Det är fan inte okej att kasta ur sig såna där saker och sedan inte ens låta mig svara. Fyfan.