Dead man's ballet

Humör: Jag känner mig som ett litet barn som behöver mammas famn för att bli tröstad. Fast det är inte mammas famn jag söker och inte Sofias. Inte heller nån av mina vänners. Ärligt talat vet jag inte vems famn det är. Jag minns när jag var tillsammans med Rickard och fick sån ångest, då längtade jag hem till mamma. Sen när jag var tillsammans med Syd slutade jag ha en famn som kändes rätt att bli tröstad i. Det är som att jag inte är tillräckligt trygg tillsammans med någon längre, för att våga bli tröstad. Syd brukade trösta mig i början, men efterhand blev han bara arg och irriterad. Kanske är det det som sitter kvar. Jobbigt är det i alla fall, för jag längtar så efter den där tröstande famnen.
Självdestruktiva tendenser: De finns nog inte, såtillvida att kärlekstörst inte räknas in på självdestruktivitet.

Ångestskala: Ganska hög. Förbannat jävla hög faktiskt.
Lyckoläsning: Oates ♥

Lyckomusik: Mötley Crüe såklart! Home sweet home.
Glädjande ting: Bexx kommer hit efter skolan ♥
Planer: Bada och borsta tänderna så jag inte är ett helmonster när Bexx kommer. Skulle även behöva städa lite, men jag vet inte. Det visar sig väl.

Kickstart my heart,
hope it never stops!