Dead man's ballet

Julen för tio år sedan fick jag min första skiva med Manson. Det var Mechanical Animals. På kvällen kom vi hem, min familj och jag, från var vi nu hade firat julafton och jag hade ångest. Antagligen hade det varit massa tjafs som det brukar vara när släkten träffas och frirar jul.
Jag låste in mig på mitt rum, slog på skivan och satt i timmar och ritade. Ritade och lyssnade på Manson och där och då förändrades jag. Mitt liv tog en ny vädning. Och jag mådde så bra. Jag var så lycklig. Ingenting är så vackert som Marilyn Manson. Of that I'm sure.

Min superbejb nummer ett fyller år idag. Han är nu i pensionsåldern. 27 jävla år. Snart 30. Då jäävel. Grattis Ollie =D=D=D=D

Det är perfekt att börja dagen med Mötley. Okej, jag var ute med hundarna först, men sen så jävel. Slog på Mötley och nu sitter jag mest och flinar för mig själv. Ibland önskar jag verkligen att jag levt, och varit ung, under 80-talet. Levt med alla vackra män och kvinnor. Spenderat större delen av min vakna tid på olika konserter och bara njutit. Jag skulle levt framför Hanoi Rocks scen, druckit sprit med Mick Mars och jävlats tillsammans med Nikki och Tommy. Och Vince... haha, ja ni som vet nånting om Mötley och Vince vet nog vad jag skulle göra med honom :P




Jag skulle också vilja varit ung på 70-talet och jävlats runt med Johnny Rotten och Sid Vicious. Jag får helt enkelt göra mitt bästa för att jävla runt tillsammans med Bexx på 2000-talet. Det skall nog funka det med.

Det är så skönt, mitt liv. Så som det är just nu. Jag njuter av ensamheten. När jag sitter och skriver i timmar och har bokens karaktärer i mina händer. När jag ligger i sängen med Kami i knäet och Kibas huvud mot armen och läser. Ingen som stör, ingen som tjatar. Ingen ångest och ingen tomhetskänsla som får mig att törsta efter närhet som egentligen bara kväver mig.

Nu låter det som att jag dissar mina vänner. Så är det inte. Jag älskar att umgås med dem, men jag älskar också att vara ensam. Det tog lång tid efter Syd-skiten innan jag slutade bli panisk av att vara ensam. Inte ens en helg utan sällskap av mina vänner får mig att må dåligt. Jag har äntligen lyckats återgå till den jag brukade vara. Ensamvargen som försvinner in i sin egen värld utan att må dåligt.

Nu är det dags att fortsätta skriva på boken. 22.000 ord skall jag hinna fram till idag. Vi får se vad det slutar på.

Ibland är jag så självgod, men fattar ni hur skönt det faktiskt är? Ikväll skall jag skriva ett brev till Leticia. Är det någon jag kan öppna mig för så är det hon. Faktiskt, när jag tänker efter så tror jag att jag litar på henne. Om allting skulle skita sig och jag inte skulle ha nånting som höll mig kvar här i Örebro, så är jag övertygad om att hon skulle låta mig invadera hennes och Freddis liv. Jag kommer aldrig glömma hur de båda kämpade för mig förra hösten. Båda två! De krigade för mig, så som ingen annan gjort förut - förutom mina föräldrar. Mamma. Hon kämpar som fan med psykskiten, men hon är ju "tvungen" eftersom jag är hennes dotter. Leticia och Freddi hade aldrig behövt kriga för mig. Vafan, inte ens Syd gjorde ju det då och han var ändå min fästman.

Leticia låter mig vara den jag är. Hon låter mig rida ut min ångest och infektion utan att ställa massa krav eller attackera mig med sin ångest. Hon kräver ingenting av mig när jag är sådär nere. Jag gör mycket dumt, och saker som andra säkert skulle se som riktiga jävla svek, men hon är alltid så förstående. Fastän jag missade hennes bröllop så möter hon mig med sin kärlek.

Hon låter mig vara stark. Säger inte att jag sätter upp en mur när jag är självsäker och kaxig. Är inte nedlåtande när jag berättar om saker som gör mig svag. Jag tror faktiskt att jag litar på henne, men hon är i sånt fall den enda i hela jävla världen (och hundarna såklart, men nu handlar det om människor).

Till och med mina föräldrar har insett hur förbannat bra Leticia är och de har inte ens träffat henne IRL. (Det har inte jag heller för den delen). När de kommer hit frågar dem hur det är med Leticia och även Freddi. De ville följa med mig till deras bröllop, men Spanien-resan satte käppar i hjulet.

Och nu är det snart yule och jag skall se till att ge Leticia den bästa presenten ever ♥

(Tish, vill du veta en fånig sak? Jag har inte vågat använda halsbandet och armbandet jag fick av dig i julklapp förra året en enda gång. Jag är så rädd för att förstöra dem. Är ju alltid så klantig. När jag gör mig fin hämtar jag hals- och armbandet, men det slutar alltid med att jag inte vågar. Så jävla mesigt. Men jag ska bli modigare!)

2008 08 09


2008 08 09


2008 07 27


2008 07 27


2008 07 27



2008 07 27


2008 07 26


2008 07 26



2008 07 15


2008 07 15


2008 07 15


2008 03 17



2008 03 17


2008 03 17


2008 03 17


2008 03 17

okej, jag är mycket trevligare nu. huvudvärken är nästan borta och jag är inte sådär överdrivet grinig längre. dessutom fick jag hem min hanoi rocks tröja idag! ♥
efter att ha sett bilderna kan jag konstatera att jag fortfarande ser väldigt uppsvälld ut. hmpf.

fatta min lycka när jag gick ut med hundarna och såg hur det snöar ute! visserligen snö som smälter bort på två sekunder, men ändå! jag älskar snö! (fast det finns viss snö jag ogillar. kinesisk snö).

det är så jävla skönt! sedan slutet av våren har jag varit inne i en depression som bara blivit djupare och djupare. i mitten av september höjdes min dos efexor (antidepressiva) och sedan ett par veckor tillbaka märker jag en skillnad. idag kan jag inte ens kalla mig deprimerad längre (mitt humör är dock fortfarande en extrem bergochdalbana men det har ju inget med depressionen och göra, det är borderline-delen som spökar).

igår gick jag ut med hundarna vid tio, kom in igen och borstade mina och hundarnas tänder och låg i sängen vid halv elva. läste till elva och släckte sedan lampan. ställde mobilen på 07.30. vaknade ingenting under hela natten (!!!!!!!) men på morgnen vaknade jag strax före sju och gick på toa. trodde inte jag skulle hinna somna om, men det gjorde jag tydligen för nästa gång jag vaknade var klockan nio och jag insåg att mobilen inte väckt mig i alla fall (knappast första gången). låg kvar i sängen ett tag och lyssnade på lite musik och bytte sedan ut pyjamasbrallorna mot mjukisar och gick ut med hundarna. nu har jag käkat frukost (minilite men ändå något!) och läst bloggar. jag känner mig p i g g. och glad och nyfiken inför dagen. ska snart ta ett bad och sedan sminka mig och få på mig lite kläder. sen behöver det städas lite här hemma. men jag ska ta det lungt, inte stressa mig själv. bara njuta av att det faktiskt går framåt.

jag och fridas pojkvän marcus


jag och frida <3

jag mår så bra när bexx och jag sitter framrför datorn och sjunger tillsammans. låtar med kiss, ramones, pistols, mötley. karaoke.

jag har inte vågat sjunga på flera år. innan så kändes det okej. jag menar... punk. det får låta som det vill. bara jag har kul. men sen så slutade allt det där... tills för några månader sedan. och nu, mer än nånsin, sitter bexx och jag och sjönger ihop och det är så kul! hon försöker lära mig olika saker. säger att hon är min sångcoach. haha. lär mig sjunga ut. är det nånting jag kan så är det sjunga ut. men det där... lugna, försiktiga, det kan jag inte. jag ser mig själv som johnny rotten musikaliskt sett. och jag sjunger med bexx som snart kan ta alla toner som amy lee från evanescence. hon sjunger så förbannat vackert!
men jag vågar. för det är så kul.

jag vill tacka er som följt med mig vidare, från manamonroe och hit. jag tror inte ni fattar hur oerhört mycket det faktiskt betyder för mig att ha folk som läser det jag skriver. så länge ni finns känns det som att jag har ett hopp. hopp om framtiden. hopp om mänskligheten. kanske även ett hopp om mig själv. så tusen tack till er!