Angående förra inlägget
Jag är vaken tidigt för att vara jag. Första dagen på länge som jag lyckats dra mig ur sängen före klockan tolv.
- - - - -
Det känns som att jag måste förklara mig gällande mitt föregående inlägg, det som handlade om att be. Det kan delas upp i två delar. En del för ångesten och en del för själva bedjandet.
Del 1: Det inlägget främst handlade om var min ångest. En ångest som jag har burit omkring på nästan ständigt de senaste veckorna och att då be mig att göra nånting känns rent ut sagt grymt. Jag känner mig tvingad och jag känner mig förvirrad och stressad. Jag glömde bort att be igår. Insåg när klockan var över tolv att jag hade glömt. Vad jag gjorde fram tills dess? Jag har ingen jävla aning! Jag blir sån när jag har ångest. Fattar ni nu? Så nu går jag omkring med ett dåligt samvete för nånting jag faktiskt inte kan rå på! Det ökar bara på ångesten ännu mer.
Del 2: Det känns som att både Linda och Ceriadwen hakade upp sig på själva bedjandet. Det var inte ens det inlägget egentligen gällde, men när vi nu ändå är inne på saken: Jag växte upp med kristendomen. Jag gick på kyrkansbarntimmar när jag var fyra och valde frivilligt att döpas när jag var elva. Jag bad maniskt till gud varenda kväll och fick enorm ångest om jag nånsin glömde det.
När jag började på högstadiet började jag lyssna på Manson och för första gången började jag reflektera över kristendomen. Istället för att bara följa gamla regler började jag dissekera dem och peta fram saker som fick mig att må dåligt. Att be, ger mig fortfarande ångest. För mig har det med kristendomen att göra. Jag är häxa och jag vet att många sådana (säkert de flesta) ägnar sig åt att be, men jag gör det inte, för jag mår inte bra av det. Svårare än så är det ju faktiskt inte. Jag har problem med ångest och undviker då saker som får mig att må dåligt. Punkt.
- - - - -
Det känns som att jag måste förklara mig gällande mitt föregående inlägg, det som handlade om att be. Det kan delas upp i två delar. En del för ångesten och en del för själva bedjandet.
Del 1: Det inlägget främst handlade om var min ångest. En ångest som jag har burit omkring på nästan ständigt de senaste veckorna och att då be mig att göra nånting känns rent ut sagt grymt. Jag känner mig tvingad och jag känner mig förvirrad och stressad. Jag glömde bort att be igår. Insåg när klockan var över tolv att jag hade glömt. Vad jag gjorde fram tills dess? Jag har ingen jävla aning! Jag blir sån när jag har ångest. Fattar ni nu? Så nu går jag omkring med ett dåligt samvete för nånting jag faktiskt inte kan rå på! Det ökar bara på ångesten ännu mer.
Del 2: Det känns som att både Linda och Ceriadwen hakade upp sig på själva bedjandet. Det var inte ens det inlägget egentligen gällde, men när vi nu ändå är inne på saken: Jag växte upp med kristendomen. Jag gick på kyrkansbarntimmar när jag var fyra och valde frivilligt att döpas när jag var elva. Jag bad maniskt till gud varenda kväll och fick enorm ångest om jag nånsin glömde det.
När jag började på högstadiet började jag lyssna på Manson och för första gången började jag reflektera över kristendomen. Istället för att bara följa gamla regler började jag dissekera dem och peta fram saker som fick mig att må dåligt. Att be, ger mig fortfarande ångest. För mig har det med kristendomen att göra. Jag är häxa och jag vet att många sådana (säkert de flesta) ägnar sig åt att be, men jag gör det inte, för jag mår inte bra av det. Svårare än så är det ju faktiskt inte. Jag har problem med ångest och undviker då saker som får mig att må dåligt. Punkt.
Kommentarer
Postat av: Ceriadwen
Jag menade förstås inte att du skulle be om det inte var något du ville. Jag ville bara få dig att se bedjandet ur en annan vinkel. :) För precis som du omvärderade kristendomen kan du ju omvärdera allt annat. Men okej, jag fattar att det inte är läge just nu och det är ju helt förklarligt. Kram!
Trackback
