Dead man's ballet

Jag vet inte hur jag mår. Det känns inte som att jag är levande. Att jag bara går runt med ett skal, men att folk tror att det finns nånting där innanför. Jag känner nästan ingenting heller. Det får jag dåligt samvete för. Jag borde ha känslor, känna massa saker, ta vara på livet. Inte bara gå omkring såhär och vänta på bättre dagar.

Jag är fortfarande nervös inför nyår. Jag har talat med Linda så hon skall hjälpa mig, se till att det inte går överstyr eller nånting. Bexx vill att jag ska ha en jättefest med massor av människor. Dels får det inte plats, dels har jag två hundar att ta hänsyn till och dels hatar jag att ha massa främlingar här som jag inte har nån koll på. Mitt hem är mitt revir. Folk som kommer hit skall vara jävligt försiktiga.

Mest rädd är jag för att Bexx småkompisar skall komma hit. Småbrudar som drar med sig massa kåta tonårskillar och som super sig fulla och blir allmänt odrägliga och jobbiga. Och så är jag rädd för att inte kunna hålla käften om vad jag tycker om vissa av dem, deras sätt att behandla Bexx. Egentligen inte rädd för just det, för jag skulle gladeligen förklara för dem hur mycket jag föraktar dem och att jag kommer strimla dem ifall de så mycket som ger Bexx ett litet blåmärke, fysiskt eller psykiskt.
Nej, det är inte det som skrämmer mig, utan vetskapen om att Bexx aldrig skulle förlåta mig. Då skulle jag tappa en så stor del av mig själv, av mitt liv, att det skulle bli ännu kämpigare att komma vidare.