Onda bekännelser
Ibland känner jag ett sånt starkt förakt för mig själv att det känns som att jag skall explodera. Tillfredsställelsen jag känt över mig själv bara sekunder tidigare är plötsligt borta och det enda jag kan tänka på är hur jag kan skada mig själv på värsta, mest destruktiva sätt.
Jag stod i köket och fixade mackor när självföraktet plötsligt small till.
I want to slice myself apart.
Jag blir kallsvettig, föraktfull. Illamående. Vill karva i mig själv och göra min kropp så motbjudande att ingen nånsin vill komma mig nära igen. Föraktet får mig att känna att jag inte förtjänar äkta vänner, glädje, omtanke, kärlek. Allt sånt. Jag ser allt jag gör med de mörka glasögonen och vill bara få ett slut på min egen existens.
Jag vet att jag är ond. Jag gör dumma saker och när självföraktet tar över så blir jag hatisk pga det. De stunder jag är mer tillfreds med mig själv kan jag faktiskt le åt alla elaka saker jag gör mot andra människor. Jag ler när jag sitter i köket, framför symaskinen och tänker på hur jag använder andra människor som marionetter, för att få precis vad jag vill ha. Jag njuter.
Jag försöker inte vara god. Det var länge sedan jag slutade med det, för varje gång jag gjorde nånting ont slog jag bara ned på mig själv. Så mycket som jag gör varenda gång självföraktet tar över min mentala status. Jag pallade inte det.
När jag berättar för människor att jag är ond brukar de nästan alltid säga emot mig. Säga att jag överdriver, att jag inbillar mig, men att jag faktiskt kan njuta av att manipulera folk som står mig nära bevisar väl ändå att jag knappast är god?
Hundarna. Hundarna är de enda jag aldrig skulle vilja manipulera. Det skulle troligtvis inte ens gå. Den kärlek jag känner för mina hundar är så stark att jag emellanåt ligger förtvivlat gråtandes i sängen av rädsla för att inte vara god nog åt dem och av rädsla för att förlora dem. En sån förlust skulle jag inte klara av. Det är det värsta tänkbara. Mina hundar håller mig vid liv och när de skuttar fram till huvudkudden i sängen när jag skall lägga mig, fyller mig alltid med en sån stark kärlek att det känns som att jag ska gå under.
När jag vaknar om mornarna och Kami sträcker ut benen och sedan tar ett skutt upp på mitt bröst och attackerar min mun och resten av mitt ansikte med pussar.
När hundarna slickar bort mina tårar och vägrar lämna min sida när jag gråter och har ångest.
När Kiba gör precis som jag säger och tittar på mig med uppmärksamma och nyfikna ögon.
Jag är aldrig lyckligare än då.
<3
