Tankar om kärlek
Linda ville att jag skulle läsa Kärlekens insikt av nån Miguel-snubbe. Ärligt talat var jag väldigt negativt inställd till boken från början. Jag menar, lyssna bara på namnet. Kärlekens insikt. Sånt behöver inte jag läsa. Jag vill inte ens läsa om det. I mina ögon är kärlek förbannat överskattat.
Jag beöv förbannad som fan när jag läste att schizofreni, paranoia och psykoser uppstår när personens förnuft är skrämt till döds. Det där är bara ignorant idioti som bidrar ännu mer till den orättvisa behandlingen av psykfall.
Sen står det att hela världens befolkning är psykiskt sjuk, då vi alla lever med rädsla. Det gör mig också pissed.
Fast mest förbannad blev jag ändå av författarens sätt att skriva. Snubben skriver hur vi tänker, vi reagerar och varför vi gör dessa saker. Som att alla människor reagerar likadant och av samma anledning.
Hsh. Har läst ungefär halva nu och äntligen börjar jag komma fram till relevanta saker. Miguel-snubben skriver om förhållanden och det vanligaste, och största felet, vi brukar göra i våra förhållanden - att lägga våran lycka i vår partners händer. Vi har förväntningar och förhoppningar som helt uppenbart kommer krossas eftersom ingen människa i världen kan läsa tankar. Det är som upplagt för bekymmer. Om vi istället ser till att hålla oss själva lyckliga, istället för att förävänta oss lyckan från vår partner, så kommer det helt plötsligt gå mycket lättare i förhållandet.
Det är så jävla sant. Vi har förhoppningar och vi lovar saker som vi inte kan lova. Att älska varann för alltid, alltid vara tillsammans och så vidare. Hur kan man lova nånting sånt egentligen? Vi har ingen aning om hur framtiden ser ut. Hur vi kommer vara, hur vi kommer tänka, vad vi kommer känna.
Så som jag sagt förut. Egoism är det enda som i längden faktiskt fungerar. Tänk efter. Om jag är ego och ser till att jag själv mår bra, före alla andra, så kommer jag sen ha så mycket lättare att få mina nära abrer att må bra.
Jag beöv förbannad som fan när jag läste att schizofreni, paranoia och psykoser uppstår när personens förnuft är skrämt till döds. Det där är bara ignorant idioti som bidrar ännu mer till den orättvisa behandlingen av psykfall.
Sen står det att hela världens befolkning är psykiskt sjuk, då vi alla lever med rädsla. Det gör mig också pissed.
Fast mest förbannad blev jag ändå av författarens sätt att skriva. Snubben skriver hur vi tänker, vi reagerar och varför vi gör dessa saker. Som att alla människor reagerar likadant och av samma anledning.
Hsh. Har läst ungefär halva nu och äntligen börjar jag komma fram till relevanta saker. Miguel-snubben skriver om förhållanden och det vanligaste, och största felet, vi brukar göra i våra förhållanden - att lägga våran lycka i vår partners händer. Vi har förväntningar och förhoppningar som helt uppenbart kommer krossas eftersom ingen människa i världen kan läsa tankar. Det är som upplagt för bekymmer. Om vi istället ser till att hålla oss själva lyckliga, istället för att förävänta oss lyckan från vår partner, så kommer det helt plötsligt gå mycket lättare i förhållandet.
Det är så jävla sant. Vi har förhoppningar och vi lovar saker som vi inte kan lova. Att älska varann för alltid, alltid vara tillsammans och så vidare. Hur kan man lova nånting sånt egentligen? Vi har ingen aning om hur framtiden ser ut. Hur vi kommer vara, hur vi kommer tänka, vad vi kommer känna.
Så som jag sagt förut. Egoism är det enda som i längden faktiskt fungerar. Tänk efter. Om jag är ego och ser till att jag själv mår bra, före alla andra, så kommer jag sen ha så mycket lättare att få mina nära abrer att må bra.
Kommentarer
Trackback
