Konflikter

Jag drömmer ofta om konflikter. Inte konflikter med mina vänner, för såna brukar jag övervinna ganska lätt. Konflikterna i mina drömmar är för det mesta med min familj och övriga släkt. Främst mina föräldrar och min bror.
De har alltid varit bra på att tillintetgöra mig. Antagligen inte med flit (nåja, gällande min bror vet jag faktiskt inte om det stämmer. Jag har faktiskt aldrig trott att han verkligen bryr sig om mig), men ändå gör dem det. Ofta blir det konflikter mellan mina föräldrar och mig om just min brorsa. Jag förklarar för en gångs skull hur jag känt mig bortknuffad pga honom och de svarar genast med att säga att jag har fel, de lyssnar inte ens på vad jag har att säga.
I de där drömmarna står jag och skriker och skriker för att få dem att lyssna på mig, men de gör det aldrig. Jag blir desperat, gör alla möjliga dumma och skumma grejer men de reagerar inte alls.

Just därför var det så skönt på julafton när min bror och jag diskuterade Hanoi Rocks. Min bror är smått anti dem, medan jag blir helt lyrisk bara av att tänka på sångaren Mike Monroe.
"De har inte ens samma sångare längre" sa min bror. "Han dog i en bilolycka."
"Nej" svarade jag. "Det var trummisen Razzle som dog, inte Mike."
"Aha."
Jag ville veta om han sett dem live nångång.
"Nej" sa han. "De nya låterna är ändå bara skit."
(Hanoi Rocks tog en flera år lång paus strax efter att Razzle dött i mitten av 80-talet och återupptog det igen i början av 2000-talet).
"Men du tycker ju att people like me är den bästa låten" kontrade jag.
People like me är från skivan Twelve shots on the rocks och släpptes 2003.
"Ja, men det är en gammal låt" svarade min bror.
"Nej, den släpptes 2003."
Jag tror det var första gången nånsin jag vunnit en argumentation mot honom.

Ett problem jag alltid haft med släkten är att de inte tagit mig på allvar. Släkten på mammas sida tar nog inte ens min sjukdom på allvar, men det är ingenting jag orkar bry mig om. Jag har liksom slutat bry mig om det för flera år sedan. Jag orkar inte med fler besvikelser och känslor av att inte betyda nånting.
En gång var jag hemma hos mormor tillsammans med mina föräldrar och min moster och morbror. Mormor fyllde år och hade köpt smörgåstårta. Eftersom jag då var vegetarian hade hon köpt en stor vanlig smörgåstårta och en liten vegetarisk till mig.
Medan vi åt fnissade min moster lite åt mig och sa: "Äter du inte ens räkor?"
För henne tycktes det helt absurt att jag kunde bry mig om små räkor, och hennes dotter, som ju var och fortfarande är vegetarian, åt fortfarande fisk och skaldjur (själv tycker jag inte att dessa människor har någon som helst rätt att kalla sig för vegetarianer).
"Ja, det är synd om dem också" sa jag.
På nåt sätt kom vi in på fiskar och jag berättade vad jag hade läst, att fiskar känner en människoliknande ångest när de fastnar i en krok.
På detta fick jag bara ett skratt som svar och blickar som smått himlade med ögonen och alldeles tydligt visade att jag inte togs på allvar.

När jag var runt sjutton var jag hemma hos Bexx och hennes familj på nån stor fest. Jag hade nitpaj, rosa kängor, trasiga jeans, bandtröja och grönt hår och Bexx farmor stoppade mig utanför ladan där festen hölls.
"Du tror väl inte att du kommer se ut sådär om tio år?" sa hon och skrattade lite. "Du kommer se tillbaks på det här och undra vad du höll på med."
Sådär var folk ofta mot mig under de åren jag såg ut ungefär sådär. Det jag undrar är varför i helvete skall ni kasta på mig era åsikter? Dessutom, Bexx farmor ser ju knappast själv likadan ut idag som hon gjorde för tio år sedan.

Det finns så många situationer jag kan ta upp, jag är fylld med dem, men jag orkar inte tänka. Jag är bara så trött på det här och de senaste åren har jag verkligen kämpat emot det. Jag har slutat vara den snälla, tysta lilla musen som aldrig säger ett upprörande ord, och istället framföra min åsikt. Det har som vana att sluta i bråk. Folk har aldrig gillat mina åsikter. Det är bara att ta min högstadietid som exempel; då jag dagligen fick höra att jag var dum i huvudet som dyrkade Manson och tyckte att han var vackrast i världen. Mina vänner kom inte ens till mitt försvar. En av dem, E, tog till och med deras parti ganska ofta.

Kommentarer
Postat av: Charlyene

Det är fruktansvärt att inte bli tagen på allvar. Det får en att känna sig så liten och obetydlig, som om en knappt vore människa alls.



Jag hoppas att du i dagsläget har människor (vänner) omkring dig som tar dig på allvar och som förstår dig...

2008-12-29 @ 12:57:49
URL: http://charlyene.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0