Dead man's ballet

igårkväll visade sig bli en väldigt viktig kväll för mig. kanske den viktigaste i mitt liv. jag insåg det inte då, men jag insåg det idag när jag vaknade.

egentligen drar jag mig för att skriva det här inlägget för jag blir så mycket skörare inför mina läsare och jag hatar när människor kan skada mig psykiskt. när de får veta mina hemligheter. här kan vem som helst läsa och de kan göra vad fan de vill med min information. vill de krossa mig så hjälper min blogg dem en bra bit på vägen.
men jag har den här bloggen av ett syfte och jag tänker inte fega ur nu pga rädsla. jag får inte glömma att erkännandet gör mig starkare.

linxx var på en marknad igår, andlighetsgrejer, i stockholm och på vägen hem ville hon stanna till hos mig för att tala om ett svar hon fått på en spådom där borta.

efter en hel del diskuterande slog vi oss ned på min säng (jag älskar att spå där!) och jag lade lite stjärnor för henne. när vi var klara ville linda testa att spå mig och självfallet sa jag ja. jag har inte blivit spådd sen syd gjorde det, nångång för ett jävla bra tag sedan med andra ord.
hennes avslutningsord efter att ha studerat korten ett bra tag var att jag har en sorts mur runt mig som jag måste slå sönder för att kunna nå det där jag längtar - och törstar - så mycket efter.
jag visste att det finns en mur, som jag döljer både för mig själv och för andra, så jag kunde inte komma på vad det var. det var först efter att jag sovit, och haft en dröm om just den muren, som jag insåg vad den är.

i drömmen var jag i min låg- och mellanstadieskola i hovsta. jag var i korridoren och i ett av omklädningsrummen till gymnastiksalen. nere i gympasalen var det massa människor som hade kul tillsammans. det var meningen att jag skulle vara hos dem, men jag var panisk och okontaktbar. jag skar mig sönder och samman och minnet försvann - så som det brukar i verkligheten när jag mår riktigt dåligt.

jag kom ned i gympasalen och alice var där och såg mina armar och tog med mig upp igen. i omklädningsrummet och i korridoren var det fullt med blod, precis som min lägenhet brukar se ut. hon tog upp sin mobil och ringde till ollonet och även min pojkvän (en kille jag var lite sådär "småkär" i när jag gick i nian. vi gick i samma klass. jag kallar honom t).  en gympalärare kom in till oss och ville att jag skulle träffa en förälder som ville skälla ut mig för vad jag gjort, men jag var helt slut i både kropp och själ och sa att jag inte ville det. för det var inte mitt fel. det var min sjukdom.

nästa gång var jag på väg hem där jag bodde när jag växte upp. jag gick samma väg som jag brukade då och några meter framför mig cyklade t. han var kall, precis som syd brukade vara. men när vi kom hem till mig var min mamma där, min kusins dotter sara och några till - okända personer. min pojkvän var plötsligt inte t, utan en mörk främling som jag aldrig nånsin träffat. och jag satt i hans knä. han smekte mina armar och torkade mina tårar. pussade mig på huvudet och tröstade mig. han gjorde så jag kände mig trygg, älskad och säker. och jag visste att han och alice och ollonet alltid skulle finnas där för mig. att de skulle stanna i mitt liv hur sjuk jag än var. att de var riktiga vänner.

min mur är att släppa allt. att släppa människor inpå mitt liv, att lita på dem, att våga bli tröstad. jag har alltid trott att jag är väldigt öppen och släpper folk inpå mitt liv, men inser nu när jag tänker efter att det bara är skitsnack. de kommer så långt jag låter dem, sedan tar det tvärstopp och jag kan konstatera att ingen av mina vänner egentligen känner mig. den som kommit närmast är bexx, hon har faktiskt fått trösta mig en gång. jag låg i sängen på magen och grät och hon lade sig bredvid mig och lade armarna om mig och lät mig gråta ut. så trygg hade jag inte känt mig på flera år. antagligen inte sedan jag var ett barn.

jag är mest kaxig och dryg och när jag gråter inför mina vänner så ger jag dem ändå ingen chans att trösta mig. jag har den där blicken av förakt och en kroppshållning som säger Stick! det är bara när jag är ensam med hundarna som jag kryper upp i sängen med en kudde i famnen och får fram ett hjälp här och där mellan gråtattackerna.

jag ville att syd skulle trösta mig när vi var tillsammans. jag minns många gånger jag låg i sovrummet och grät otröstligt och han satt kvar vid sin jävla dator och spelade. i början brukade han trösta mig, vara sådär omhändertagande och trygg och fick mig att må bättre, men sedan lämnade han mig åt mig själv. han lämnade mig med mina tårar.

jag vill alltid få omvärlden att tro att jag är kaxig och dryg, att jag egentligen inte behöver dem för att må bra, men egentligen är jag ingenting annat än en rädd liten flicka, som vill bli omhändertagen och älskad och pussad på. jag är ständigt så rädd för att bli lämnad och för att folk skall ogilla mig. när jag skriver åsikter i bloggen är jag livrädd för att få elaka kommentarer som inte alls förstår vad jag har att säga. men ändå fortsätter jag, för jag måste få min åsikt sagd.

jag måste våga låta folk trösta mig. alla är inte ute efter att göra mig illa. alla sticker inte så fort de finner en ny tjej, en tjej som är frisk och alltid orkar sminka sig och vara glad och fnittrig och som inte skär sönder sig. det finns folk som är goda och kan älska mig fastän jag har alla dessa problem.

men jag vet inte om jag vågar. jag vet inte om det är värt det. för jag vet inte om jag skulle klara av att bli sådär sviken igen.

---

You say you walk alone
No way you can lose
They don't really know
What they put you through

Backed against the wall
All alone you fall
An anger burns in you
Time to make you move

You're out on your own
The chains have broken loose
You're constantly afraid
But searching for the truth

Hero
Standing tall
No way you can lose
After a fall
You're nobody's hero

Caught in a troubled world
The driving force of youth
A silence underground
What have you got to prove

Escaping, tainted
Dreams that never left the ground
Visions in your mind
Never come to pass

You're out on your own
The chains have broken loose
You're constantly afraid
And searching for the truth

Hero
Standing tall
No way you can lose
After a fall
You're nobody's hero

Hero
Standing tall
No way you can lose
After a fall
You're nobody's hero

Hero (hero, hero)
Ooh, yeah, yeah
Nobody's hero (nobody's hero, nobody's hero)

Hero
Standing tall
No way you can lose
After a fall
You're nobody's hero

Hero
Standing tall
No way you can lose
After a fall
You're nobody's hero

Hero

Nobodys hero - Brighton rock