Dead man's ballet

Linda messade förut och frågade om hon skulle komma över. Jag sa att det inte behövdes fastän det hade varit så skönt. Att inte vara själv med malande och infekterade tankar och känslor som kväver och dödar. Att få bli tröstad. Vadå, tröstad? Jag förtjänar ingen tröst. Ångest är nånting jag helt enkelt måste gå igenom. Ingen tröst.

- - -

Linda kom hit efter jobbet igår. Det var meningen att jag skulle supa henne full, tyckte att hon behövde det. Istället var det jag som blev full. Vad ovanligt. Inte.

Ketchup kom hit med två vänner. En tjej som är väldigt, väldigt lik Jessicka och en kille som jag tror heter Robin. Linda och jag väntade på dem vid busshållsplatsen där jag flirtade med en kille som hade hund. Ständigt dessa jävla uppmärksamhetsutfall. Det var kul att få hit dem i alla fall. Ketchup drog iväg på en spelning en stund och då passade Linda på att åka hem. Jessicka-bruden (Erica, men jag säger Jessica) sminkade mig lite och vi satt i badrummet och pratade om Berny Pålsson.

Nånång under natten gick jag upp till stan med Robinen och Kami (i min Sid Vicious-väska) och hämtade Ketchup som inte hittade tillbaks och Robin drog hem till sig. Efter det minns jag inte så mycket. Bara att jag babblade om fan. Spådde Ketchup och Jessicka och pratade om självskadebeteende. Jag var inne i badrummet ett tag, skar mig, var en idiot. Tydligen har jag fimpat en cigg på underarmen också. Jag vet inte varför jag skar mig. Eller jo, det gör jag nog. Jag har började fundera på det där. Att jag nästan alltid hamnar i mitt - eller nån annans - badrum när jag druckit, och skär mig själv. Jag tror det är för att jag känner mig ensam. Tomhetskänsla. Det känns som den enda förklaringen, för när Erik Vikingen var här förra fredagen skar jag mig aldrig. Han var ju vid mig hela tiden. Kanske är det vad som krävs när jag dricker - att jag inte får bli lämnad. För då känner jag mig ensam och föraktad och äcklig.

- - -

Jessicka och Ketchup sov kvar här. Det var mysigt. De är så söta tillsammans.