Dead man's ballet

Nästan alltid när jag träffar nya människor brukar det vara så svårt att få dem att förstå - mig, min situation och allt sånt. När vikingen var här i fredags blev jag så förvånad, för han såg saker som de flesta andra inte ser. Jag kunde liksom inte fejka nånting. Det var nästan som att han lyckades se in i mig och det var riktigt läskigt, samtidigt som det var skönt. Skönt att för en gångs skull kunna inbilla mig att jag är okomplicerad. Jag tror inte jag skulle kunna manipulera honom så som jag brukar göra med andra.

Idag talade vi på msn och jag fick ännu mer bevis på hur mycket han faktiskt förstår. Folk brukar ju inte förstå. Pappa har börjat förstå de senaste åren, mamma vacklar omkring lite. Det var som att hon förstod mer innan jag blev diagnostiserad. Bexx förstår lite halvdant, Syd förstod aldrig. Jag brukar vara tvungen att förklara så mycket och jag hatar att behöva förklara, jag förstår ju fan inte själv.

- - -

När jag var runt sexton gav jag namn åt mina olika personligheter. Det kändes mycket lättare då. Angelica - det namnet jag föddes med - stod för den ledsna lilla flickan som bara ville gömma sig i en varm famn och bli tröstad. Den osäkra och rädda.
Jeordie var den kaxiga och dryga bruden som stod på sig och var bäst i världen på att ha roligt. Jag planerade att byta namn till det när jag fyllde arton, men några veckor innan födelsedagen, när jag satt där med papprena framför mig, ändrade jag mig till Mana.
Sen fanns Nancy. Hon var den onda. Hon som älskade hämn och var hatisk och fylld med illvilja.
Dessutom fanns Fairuza men jag minns inte riktigt vad hon stod för. Kanske hon var allt det där magiska, som Mana idag betyder för mig.

På nåt sätt måste jag ju ändå kunna få de där olika personligheterna att gå ihop, utan massa plötsliga brytningar här och där.