Kvällstankar
→ Jag vill göra musik som är lika orgasmframkallade som Helter Skelter - med Mötley, med Beatles, what ever. Orgasmframkallade hur som helst.
→ mr Borderline berättade förut att han har träffat en tjej. Igen. Att hon kanske tror att de är tillsammans nu och att han bara får ångest av henne. För hon är en såndär snäll.
Jag trodde att det bara var jag som var störd nog att få ångest av folk som är snälla. Jag kan ha dem som vänner, men fan inte mer. Det kändes så skönt att få veta att någon mer känner igen sig i det. Och där ser ni, alla ni som tycker att jag borde be mr Borderline dra åt helvete. Det går ju inte. Vi är för lika. Han skulle lika gärna kunna vara jag. Om jag inte hade mina föräldrar som kämpar så för mig, så skulle jag säkert vara där han är idag. Bete mig så. Hota folk dagligen.
→ Jag kollade på min arm förut. Den börjar bli så fin. Jag har inte skurit mig på så länge - om man inte räknar med två små minimesar för några dagar sedan. Det går så extremt mycket framåt för mig nu att jag bara väntar på att det skall slå till. Att ångesten skall dyka upp och jag skall hamna i badkaret med rakblad och skit. Ta sobril och häva i mig massa alkohol.
→ Ibland, ofta, när jag lyssnar på Mötley och hör Vince sjunga... Det blir som en explotion. En glädje-explotion. Jag brukade tycka att han var så äcklig. Förstår det inte alls. Vince är underbar. Mötley är underbara. Och jag kommer bli underbar när jag lär mig spela bas. Basister är sexiga. Trummisar är nog sexigast iof. Sen basister. Sångare är också väldigt sexiga. Och gitarrister, när de fibblar omkring med fingrarna... aaah! När jag var yngre dyrkade jag basister. Det berodde nog mest på Sid Vicious. Och så verkade jag bara kunna falla för killar som spelade gitarr. De spelade Sweet dreams med Manson och jag blev alldeles salig. Idag skulle det nog krävas ett Mick Mars-solo för att få mig sådär salig. Eller ett trumsolo. Oh. Okej, lika bra att säga såhär: musiker är sexiga.
→ Manson är ståtlig.
→ mr Borderline berättade förut att han har träffat en tjej. Igen. Att hon kanske tror att de är tillsammans nu och att han bara får ångest av henne. För hon är en såndär snäll.
Jag trodde att det bara var jag som var störd nog att få ångest av folk som är snälla. Jag kan ha dem som vänner, men fan inte mer. Det kändes så skönt att få veta att någon mer känner igen sig i det. Och där ser ni, alla ni som tycker att jag borde be mr Borderline dra åt helvete. Det går ju inte. Vi är för lika. Han skulle lika gärna kunna vara jag. Om jag inte hade mina föräldrar som kämpar så för mig, så skulle jag säkert vara där han är idag. Bete mig så. Hota folk dagligen.
→ Jag kollade på min arm förut. Den börjar bli så fin. Jag har inte skurit mig på så länge - om man inte räknar med två små minimesar för några dagar sedan. Det går så extremt mycket framåt för mig nu att jag bara väntar på att det skall slå till. Att ångesten skall dyka upp och jag skall hamna i badkaret med rakblad och skit. Ta sobril och häva i mig massa alkohol.
→ Ibland, ofta, när jag lyssnar på Mötley och hör Vince sjunga... Det blir som en explotion. En glädje-explotion. Jag brukade tycka att han var så äcklig. Förstår det inte alls. Vince är underbar. Mötley är underbara. Och jag kommer bli underbar när jag lär mig spela bas. Basister är sexiga. Trummisar är nog sexigast iof. Sen basister. Sångare är också väldigt sexiga. Och gitarrister, när de fibblar omkring med fingrarna... aaah! När jag var yngre dyrkade jag basister. Det berodde nog mest på Sid Vicious. Och så verkade jag bara kunna falla för killar som spelade gitarr. De spelade Sweet dreams med Manson och jag blev alldeles salig. Idag skulle det nog krävas ett Mick Mars-solo för att få mig sådär salig. Eller ett trumsolo. Oh. Okej, lika bra att säga såhär: musiker är sexiga.
→ Manson är ståtlig.
Kommentarer
Trackback
