Dead man's ballet

Ibland är jag så självgod, men fattar ni hur skönt det faktiskt är? Ikväll skall jag skriva ett brev till Leticia. Är det någon jag kan öppna mig för så är det hon. Faktiskt, när jag tänker efter så tror jag att jag litar på henne. Om allting skulle skita sig och jag inte skulle ha nånting som höll mig kvar här i Örebro, så är jag övertygad om att hon skulle låta mig invadera hennes och Freddis liv. Jag kommer aldrig glömma hur de båda kämpade för mig förra hösten. Båda två! De krigade för mig, så som ingen annan gjort förut - förutom mina föräldrar. Mamma. Hon kämpar som fan med psykskiten, men hon är ju "tvungen" eftersom jag är hennes dotter. Leticia och Freddi hade aldrig behövt kriga för mig. Vafan, inte ens Syd gjorde ju det då och han var ändå min fästman.

Leticia låter mig vara den jag är. Hon låter mig rida ut min ångest och infektion utan att ställa massa krav eller attackera mig med sin ångest. Hon kräver ingenting av mig när jag är sådär nere. Jag gör mycket dumt, och saker som andra säkert skulle se som riktiga jävla svek, men hon är alltid så förstående. Fastän jag missade hennes bröllop så möter hon mig med sin kärlek.

Hon låter mig vara stark. Säger inte att jag sätter upp en mur när jag är självsäker och kaxig. Är inte nedlåtande när jag berättar om saker som gör mig svag. Jag tror faktiskt att jag litar på henne, men hon är i sånt fall den enda i hela jävla världen (och hundarna såklart, men nu handlar det om människor).

Till och med mina föräldrar har insett hur förbannat bra Leticia är och de har inte ens träffat henne IRL. (Det har inte jag heller för den delen). När de kommer hit frågar dem hur det är med Leticia och även Freddi. De ville följa med mig till deras bröllop, men Spanien-resan satte käppar i hjulet.

Och nu är det snart yule och jag skall se till att ge Leticia den bästa presenten ever ♥

(Tish, vill du veta en fånig sak? Jag har inte vågat använda halsbandet och armbandet jag fick av dig i julklapp förra året en enda gång. Jag är så rädd för att förstöra dem. Är ju alltid så klantig. När jag gör mig fin hämtar jag hals- och armbandet, men det slutar alltid med att jag inte vågar. Så jävla mesigt. Men jag ska bli modigare!)