Be true to yourself
Människor är så besatt av att glädja andra, att vara andra till glädje och nytta. Jag är trött på det. Mitt liv är ju ändå mitt, är det inte då meningen att jag skall må bra? Mår jag bra av att tjäna andra? Av att se till att dem har det bra? Att ständigt gå omkring med dåligt samvete gentemot andra jävlar? Knappast. Jag glädjer gärna andra, såna som förtjänar det, men inte om det innebär att jag försumma mig själv. Det är bara idiotiskt. Leva ett liv för andra. Kämpa för att vara godkänd och accepterad i andras ögon.
Linda har ständigt dåligt samvete gentemot andra. Dåligt samvete för saker som hon själv inte ens kan hjälpa. Är det verkligen så det skall vara? Vi blir inlärda det när vi är små. Att betjäna andra, att hålla oss inom ramarna som är normala och godkända. Vi skall inte stå ut och herreminje, absolut inte säga åsikter som skiljer sig från andras!
Vi söker respekt hos våra medmänniskor, men ärligt talat - hur många av våra medmänniskor förtjänar egentligen våran respekt?
Jag läste en väldigt bra sak i The Satanic Bible av LaVey för någon vecka sedan. Där stod det om kristendomen och hur de babblar på om att vi skall älska vår nästa och älska alla hit och dit och bara... ja, vara såkallt goda människor. Det han poängterade var att om vi går omkring och älskar alla, så tappar ju ordet dess innebörd. Då blir inga människor längre speciella.
För mig gäller samma sak med respekt. Och hat med för den delen. Att känna saker för alla människor är bara slöseri med både känslor och energi. Och varför respektera en idiot som ändå bara får dig att må dåligt? Varför visa kärlek för en människa som beter sig respektlöst mot dig?
Människor är verkligen duktiga på att vara idioter.
Man kan inte vara alla till lags, så är det ju. Och det är nog inte heller eftersträvansvärt, för det innebär ju automatiskt att man måste undertrycka alltför mycket av sig själv. Då skulle alla vara... normala. :) Och det är vi ju inte, och borde inte vara.
MEN, de gånger det inte går mitt innersta totalt emot blir jag själv glad genom att glädja andra (och det behöver ju inte ens innebära att det är en uppoffring för mig!). Det känns faktiskt som ringar på vattenytan, och skapar positivare vibbar för alla. Varför skulle man inte sträva efter det? STRÄVA, märk väl.
Det är min fasta övertygelse att alla förtjänar kärlek, för i förlängningen är alla en del av mig, och jag är en del av alla (det där nätet du vet, som allt liv är sammanlänkat med). JAG kanske inte förmår mig själv att älska alla, men i grund och botten är det nog vad alla vill ha och skulle må bättre av.
jag säger inte att alla inte förtjänar kärlek, för det gör de säkert. men jag tänker inte sträva efter att älska alla och vara kärleksfull mot alla, för de flesta förtjänar det inte ens. människor som inte visar mig respekt förtjänar inte heller min kärlek.
jag menar heller inte att det alltid innebär en uppoffring för en själv att glädja andra, men när det väl gör det, så tycker jag att det är idiotiskt. om jag ser till att glädja mig själv och att jag själv mår bra så är det även lättare att få andra att må bra.
