Destruktiva nattankar
Jag kan inte sova så jag kan lika gärna sitta här och försöka få ur mig mina tankar. Jag vet inte hur det skall gå till. Alldeles för mycket virvlar omkring i mitt inre och jag har svårt att sätta ord på vad det är jag faktiskt känner. Det är för mycket känslor. För mycket för mig att kunna hantera. Jag vet inte vad jag skall göra.
Jag funderar på att gå in i badrummet och skära mig, men jag är livrädd för att Sofia skall vakna och upptäcka vad jag håller på med. Risken är visserligen inte särskilt stor, hon sover som en stock. Jag har pillat med hennes hår, gått omkring i lägenheten, tänt lampor inne i köket och suttit där och skrivit dagbok, och jag har slagit på datorn och sitter nu här och dunkar på tangenterna och hon sover fortfarande lika djupt.
Ändå finns ju risken där och jag vill verkligen inte att hon skall se mig sådan. Hon har redan fått se alldeles för mycket.
- - - - -
Jag vet inte vad jag gör. Vem jag är. Jag vet inte hur jag tar mig vidare från där jag just nu är, till nästa steg på planen. Hur ska jag gå tillväga för att lyckas förflytta mig? Det känns som att inlägget stinker självömkan, men jag tycker faktiskt inte synd om mig själv. Jag behöver bara få skriva av mig litegrann.
- - - - -
Jag pratade med Sofia om djupa saker. Sånt som ingen annan vet. Det är sannerligen farligt. När det tar slut mellan oss kan hon vända det emot mig och skulle då bli en livsfarlig fiende. Jag bara väntar på smällen. Väntar på att hon skall träffa en frisk, söt, glad och positiv tjej och lämna mig så som Syd gjorde. Det har gått så långt att jag ser varenda tjej som ett potentiellt hot. Det trodde jag aldrig att jag skulle erkänna här i bloggen. Jag hör ju själv hur förbannat sjukt det låter, och ändå kan jag inte mota undan känslorna. Tankarna.
Jag skulle vilja väcka henne. Be henne hålla om mig så jag får känna mig sådär trygg igen. Bli tröstad. Jag vet att det är vad hon kommer säga imorgon, när hon får läsa det här, att jag skulle ha väckt henne. Men det fattar ni väl, inte fan kan jag väcka henne för att jag behöver tröst och trygghet. Det vore bara egocentriskt.
Inte heller kan jag messa Linda. Antagligen skulle hon inte ens vakna av messet, men ifall hon gjorde det skulle jag inte förlåta mig själv. Hon kommer snart gå upp, för att bege sig till jobbet, men jag tänker inte förstöra hennes morgon med ett ångestluktande jävla sms från mig. Det funkar inte så.
- - - - -
Vad fan är det meningen att jag skall göra egentligen? Jag skulle vilja lägga mig och sova, men jag vågar inte. Jag låg där förut, på kanten av sängen med henne tätt intill, men jag vågade inte stänga ögonen. Jag får inte sova nu och vakna upp till en ännu värre ångest och en flickvän som åker ifrån mig. Jag är hellre vaken. Ser på henne medan hon sover. Rör vid hennes hud.
Det är vad jag skall försöka göra nu. Om det inte funkar hamnar jag väl troligtvis här igen eller så tar begäret efter blod och smärta över så totalt att jag faktiskt beger mig in i badrummet och börjar karva.
- - - - -
Vad fan vet jag egentligen?
Jag funderar på att gå in i badrummet och skära mig, men jag är livrädd för att Sofia skall vakna och upptäcka vad jag håller på med. Risken är visserligen inte särskilt stor, hon sover som en stock. Jag har pillat med hennes hår, gått omkring i lägenheten, tänt lampor inne i köket och suttit där och skrivit dagbok, och jag har slagit på datorn och sitter nu här och dunkar på tangenterna och hon sover fortfarande lika djupt.
Ändå finns ju risken där och jag vill verkligen inte att hon skall se mig sådan. Hon har redan fått se alldeles för mycket.
- - - - -
Jag vet inte vad jag gör. Vem jag är. Jag vet inte hur jag tar mig vidare från där jag just nu är, till nästa steg på planen. Hur ska jag gå tillväga för att lyckas förflytta mig? Det känns som att inlägget stinker självömkan, men jag tycker faktiskt inte synd om mig själv. Jag behöver bara få skriva av mig litegrann.
- - - - -
Jag pratade med Sofia om djupa saker. Sånt som ingen annan vet. Det är sannerligen farligt. När det tar slut mellan oss kan hon vända det emot mig och skulle då bli en livsfarlig fiende. Jag bara väntar på smällen. Väntar på att hon skall träffa en frisk, söt, glad och positiv tjej och lämna mig så som Syd gjorde. Det har gått så långt att jag ser varenda tjej som ett potentiellt hot. Det trodde jag aldrig att jag skulle erkänna här i bloggen. Jag hör ju själv hur förbannat sjukt det låter, och ändå kan jag inte mota undan känslorna. Tankarna.
Jag skulle vilja väcka henne. Be henne hålla om mig så jag får känna mig sådär trygg igen. Bli tröstad. Jag vet att det är vad hon kommer säga imorgon, när hon får läsa det här, att jag skulle ha väckt henne. Men det fattar ni väl, inte fan kan jag väcka henne för att jag behöver tröst och trygghet. Det vore bara egocentriskt.
Inte heller kan jag messa Linda. Antagligen skulle hon inte ens vakna av messet, men ifall hon gjorde det skulle jag inte förlåta mig själv. Hon kommer snart gå upp, för att bege sig till jobbet, men jag tänker inte förstöra hennes morgon med ett ångestluktande jävla sms från mig. Det funkar inte så.
- - - - -
Vad fan är det meningen att jag skall göra egentligen? Jag skulle vilja lägga mig och sova, men jag vågar inte. Jag låg där förut, på kanten av sängen med henne tätt intill, men jag vågade inte stänga ögonen. Jag får inte sova nu och vakna upp till en ännu värre ångest och en flickvän som åker ifrån mig. Jag är hellre vaken. Ser på henne medan hon sover. Rör vid hennes hud.
Det är vad jag skall försöka göra nu. Om det inte funkar hamnar jag väl troligtvis här igen eller så tar begäret efter blod och smärta över så totalt att jag faktiskt beger mig in i badrummet och börjar karva.
- - - - -
Vad fan vet jag egentligen?
Kommentarer
Trackback
