Dead man's ballet

Jag har sån ångest. Läser i en bok om hårdrock och det funkar förvånandsvärt bra att hålla ångesten på en viss distans, men så fort  jag lägger den ifrån mig kommer skiten igen. Jag vill helst bara sova, men jag måste verkligen jobba på mina vanor. Lära mig att somna i tid och sedan gå upp efter sju, åtta timmars sömn. Att det kan vara så svårt. Jag hade hoppats få träffa överläkare F snart och få honom att skriva ut recept på bra sömntabletter, men som jag tidigare nämnt kommer jag troligtvis inte få någon tid till honom förrän i mars.
Linda kommer efter jobbet idag och det känns som en räddning. Att inte behöva vara själv. Sofia åkte härifrån imorse och jag var på väg att börja gråta, men kunde hålla mig ifrån det. När hon tog en senare buss än vanligt kände jag lättnad, men sedan var hon snart försvunnen. Jag som brukar törsta efter ensamhet törstar nu efter sällskap. Nästan hela tiden. Jag måste ta mig upp på fötter igen, men det är så ofattbart svårt. Jag vet inte hur man gör. Jag vill ju bara leva.