Dead man's ballet

En sak jag funderat ganska mycket på den senaste tiden är kärleksrelationer. Innan Rickard hade jag några korta, små, oseriösa relationer, men efter det har förhållandena alltid blivit så seriösa.

Rickard och jag var tillsammans i 3½ år. Vi var förlovade och planerade att flytta ihop till hösten då han skulle börja studera på Örebros universitet. Jag dumpade honom abrupt och elakt för Syd, men jag tänkte aldrig låta det bli seriöst. Jag var 20-21 och kände mig alldeles för ung för någonting riktigt seriöst ännu. Jag tänkte att vi bara skulle ha några roliga månader tillsammans och sedan skulle jag gå vidare.

Syd flyttade in här efter bara några veckor och efter drygt tre månader tillsammans förlovade vi oss. Vi planerade för en gemensam framtid med barn och skaffade två hundar tillsammans och det gick så långt att jag faktiskt började lita på honom. Tro på att han faktiskt skulle finnas där för mig livet igenom.

När Syd lämnade mig var jag förstörd. Desperat efter kärlek, men alltid när det var på väg att bli nånting sprang jag skrikandes därifrån med ångest. Jag gav mig efter de svåraste personerna i ett undermedvetet försök att skona mitt inre. Jag slutade tro på livslång kärlek och ville egentligen inte bli tillsammans med någon igen. När Sofia och jag träffades i Maj slutade det med kaos och ångest och jag var helt övertygad om att det var så mitt liv från och med då skulle te sig.

I början av december kunde jag inte längre stå emot henne. Jag tror att det var rädslan om att förlora henne till Erica som fick mig att våga ta steget och faktitskt bli tillsammans med henne. Den första veckan var jag förstörd av ångest och bad Hecate om hjälp och snart började ångesten försvinna.

Återigen var jag inställd på ett kort förhållande. Ett förhållande som skulle vara några månader och sedan skulle vi släppa varandra och gå vidare med nånting nytt. Men snart nog stod det tydligt framför mig hur kär jag verkligen var. Är. På dessa få månader har mina känslor vuxit sig så starka för henne och hon känns som en självklar del i mitt liv. Ni vet hur det är, när man inte förstår hur man överlevde innan man träffade personen i fråga.

Efter att Sofia varit här konstant från fredag till söndag veckan därpå har det vuxit sig ännu starkare. Det känns som att vi alltid har varit tillsammans och redan nu vet hur den andra fungerar. Att nånsin göra slut med henne känns som en omöjlighet och jag vill verkligen dela min framtid med henne. Vårat förhållande är det absolut bästa jag nånsin haft och det första förhållande som faktiskt funkar på alla plan. Den patetiska klyschan om att känna sig hel, stämmer in så väl.

Jag blir rädd för det här, att jag bara tycks kunna ha seriösa förhållanden. Inte för att jag mår dåligt av det i sig, men när jag ser mig omkring och ser hur människor hela tiden tycks byta partner hit och dit, frågar jag mig själv vad sjutton det är som är fel på mig. Hur kan det bli så intensvit så ofta? Är det nånting fel på mig när det kommer till kärleksrelationer? Är jag oförmögen att inte falla för någon jag är tillsammans med? Nej, jag vet att det inte är så. Och när jag jämför min kärlek till Rickard och Syd med den till Sofia, så känns de tidigare bara som en stor jävla bluff. Det är ju såhär kärlek skall kännas och vara!

Ändå blir jag rädd och föraktar mig själv mer än på länge.