Dead man's ballet

I lördags gick saker smått åt helvete. Jag tänker inte gå djupt in på det här, inte ens i psykbloggen skulle jag tro, för det är för personligt. Men hsh så rymde Kami medan jag och Bexx låg i badkaret. Sofia och Linda jagade honom och jag blev panisk. Såg framför mig hur han sprang ut på vägen och blev påkörd. Det krävs inte mycket för att den lilla hunden skall sluta andas. Jag sa mig själv att om han dog skulle jag ta livet av mig. Jag skulle inte klara att leva utan honom, precis som jag inte heller skulle klara att leva utan Kiba.

De fick tag på Kami, men jag mådde så kasst att jag tog en Sobril (det visade sig att jag faktiskt hade 3,5 eller 4,5 stycken kvar istället för två som jag hade trott). När jag satt där i köket, Sobrilseg och ångesttyngd, skrev jag en text.

Sometimes life's too much to deal with
the feelings take over
and there's no return
and no hope
You can not handle everything that's running through your head
and you try to escape
Drugs, pills, alcohol and razors
they're the true angeles in this life
No god will help you through the pain
and through the ache in your chest

you come up with all these escapeplans
razors
overdoses
hanging
but in the end
you're too scared to take the step
´what will i miss?´
´what will happen?´
´how will people react?´
but honestly my dear
nobody cares in the end

You try to make it through the day
one step at a time
you hold your breath
waiting for a miracle to happen

miracles are for fairytales
for my little pony and doctor snuggles
in reality
all you got is yourself

the people around you
say they understand
but it's all just a piece of shit
shit,
deeper than the anxiety that fills you
fills you until you're through