Dead man's ballet

jag har ångest. inte sån där panisk, intensiv ångest som får mig att vilja skära. snarare en värk som ligger precis under huden och trycker på mer och mer. just nu är jag rädd för allt. rädd för när mina föräldrar kommer hem imorgon, rädd för bexx, rädd för mig själv, rädd för ... livet. jag vill ropa på hjälp, men det finns ingen att ropa till. jag känner mig vilsen. föraktfull mot mig själv.

jag är trött. får kämpa med att hålla ögonen öppna, men ändå vågar jag inte sova. den där rädslan för sömnen, som jag inte känt av på flera veckor. sömnen borde vara min vän. jag älskar att sova. speciellt de få nätter jag inte jagas av mardrömmar utan bara kan koppla av. koppla bort mig själv.

jag känner mig så jävla otrygg just nu. vill gömma mig och inte komma tillbaks förrän det starka är tillbaka igen.

kollar på bilder på mig och bexx från i december, januari. det är lite kul, så jag tänker lägga in några här. det kanske kan få mig att... sluta vara såhär för en stund.

---

jag bara älskar den här bilden. kiba pussa på bexx som ser ut som en dryg snorunge när hon stirrar ned i kameran. och jag i bakgrunden är så annorlunda från den jag är idag. det är skönt. mäktigt, men ändå lite läskigt. fast allra mest bara bra. se de mörka ringarna under mina ögon. shit, jag var helt förkrossad just då.


jag tycker att bilden är hemsk. jag ser bara en stor klump med enorma bröst och fett hår. men ändå ler jag. skrattar. bexx lyckades ändå få upp mig då när jag var som mest... förstörd. och det är jag så innerligt tacksam för. de flesta orkar inte sånt.


den här bilden behöver väl inte ens kommenteras, eller?


den här bilden är bara ren och skär kärlek. min första manson-skiva. min trygghet. skivan som får mig lugn när jag är som räddast. de gånger jag närmar mig angelica - det som var jag tills nångång efter gymnasiet då hon dog totalt. och speciellt coma white gör mig lugn. min låt. enligt mira.


den här bilden visar skräcken så totalt. but they failed to see the anguish in my eyes.

helt underbar bild. hon ser ut som en liten apunge.


hårfärgen är så jävla snygg!


det finns inget att säga.


jag hatar den här bilden. det finns ingenting som är jag över den. allt är bara fejk. jag var så nedslagen mentalt och desperat efter att få känns mig duglig. som så många gånger annars ville jag passa in, och som alltid slutade det bara i skit.


kärlek. som aldrig sviker. som aldrig försvinner.


hon är så full av liv och energi.


den sjätte januari i år. hon skall aldrig mer få finnas.


mina änglar <3


lycka.

igårkväll visade sig bli en väldigt viktig kväll för mig. kanske den viktigaste i mitt liv. jag insåg det inte då, men jag insåg det idag när jag vaknade.

egentligen drar jag mig för att skriva det här inlägget för jag blir så mycket skörare inför mina läsare och jag hatar när människor kan skada mig psykiskt. när de får veta mina hemligheter. här kan vem som helst läsa och de kan göra vad fan de vill med min information. vill de krossa mig så hjälper min blogg dem en bra bit på vägen.
men jag har den här bloggen av ett syfte och jag tänker inte fega ur nu pga rädsla. jag får inte glömma att erkännandet gör mig starkare.

linxx var på en marknad igår, andlighetsgrejer, i stockholm och på vägen hem ville hon stanna till hos mig för att tala om ett svar hon fått på en spådom där borta.

efter en hel del diskuterande slog vi oss ned på min säng (jag älskar att spå där!) och jag lade lite stjärnor för henne. när vi var klara ville linda testa att spå mig och självfallet sa jag ja. jag har inte blivit spådd sen syd gjorde det, nångång för ett jävla bra tag sedan med andra ord.
hennes avslutningsord efter att ha studerat korten ett bra tag var att jag har en sorts mur runt mig som jag måste slå sönder för att kunna nå det där jag längtar - och törstar - så mycket efter.
jag visste att det finns en mur, som jag döljer både för mig själv och för andra, så jag kunde inte komma på vad det var. det var först efter att jag sovit, och haft en dröm om just den muren, som jag insåg vad den är.

i drömmen var jag i min låg- och mellanstadieskola i hovsta. jag var i korridoren och i ett av omklädningsrummen till gymnastiksalen. nere i gympasalen var det massa människor som hade kul tillsammans. det var meningen att jag skulle vara hos dem, men jag var panisk och okontaktbar. jag skar mig sönder och samman och minnet försvann - så som det brukar i verkligheten när jag mår riktigt dåligt.

jag kom ned i gympasalen och alice var där och såg mina armar och tog med mig upp igen. i omklädningsrummet och i korridoren var det fullt med blod, precis som min lägenhet brukar se ut. hon tog upp sin mobil och ringde till ollonet och även min pojkvän (en kille jag var lite sådär "småkär" i när jag gick i nian. vi gick i samma klass. jag kallar honom t).  en gympalärare kom in till oss och ville att jag skulle träffa en förälder som ville skälla ut mig för vad jag gjort, men jag var helt slut i både kropp och själ och sa att jag inte ville det. för det var inte mitt fel. det var min sjukdom.

nästa gång var jag på väg hem där jag bodde när jag växte upp. jag gick samma väg som jag brukade då och några meter framför mig cyklade t. han var kall, precis som syd brukade vara. men när vi kom hem till mig var min mamma där, min kusins dotter sara och några till - okända personer. min pojkvän var plötsligt inte t, utan en mörk främling som jag aldrig nånsin träffat. och jag satt i hans knä. han smekte mina armar och torkade mina tårar. pussade mig på huvudet och tröstade mig. han gjorde så jag kände mig trygg, älskad och säker. och jag visste att han och alice och ollonet alltid skulle finnas där för mig. att de skulle stanna i mitt liv hur sjuk jag än var. att de var riktiga vänner.

min mur är att släppa allt. att släppa människor inpå mitt liv, att lita på dem, att våga bli tröstad. jag har alltid trott att jag är väldigt öppen och släpper folk inpå mitt liv, men inser nu när jag tänker efter att det bara är skitsnack. de kommer så långt jag låter dem, sedan tar det tvärstopp och jag kan konstatera att ingen av mina vänner egentligen känner mig. den som kommit närmast är bexx, hon har faktiskt fått trösta mig en gång. jag låg i sängen på magen och grät och hon lade sig bredvid mig och lade armarna om mig och lät mig gråta ut. så trygg hade jag inte känt mig på flera år. antagligen inte sedan jag var ett barn.

jag är mest kaxig och dryg och när jag gråter inför mina vänner så ger jag dem ändå ingen chans att trösta mig. jag har den där blicken av förakt och en kroppshållning som säger Stick! det är bara när jag är ensam med hundarna som jag kryper upp i sängen med en kudde i famnen och får fram ett hjälp här och där mellan gråtattackerna.

jag ville att syd skulle trösta mig när vi var tillsammans. jag minns många gånger jag låg i sovrummet och grät otröstligt och han satt kvar vid sin jävla dator och spelade. i början brukade han trösta mig, vara sådär omhändertagande och trygg och fick mig att må bättre, men sedan lämnade han mig åt mig själv. han lämnade mig med mina tårar.

jag vill alltid få omvärlden att tro att jag är kaxig och dryg, att jag egentligen inte behöver dem för att må bra, men egentligen är jag ingenting annat än en rädd liten flicka, som vill bli omhändertagen och älskad och pussad på. jag är ständigt så rädd för att bli lämnad och för att folk skall ogilla mig. när jag skriver åsikter i bloggen är jag livrädd för att få elaka kommentarer som inte alls förstår vad jag har att säga. men ändå fortsätter jag, för jag måste få min åsikt sagd.

jag måste våga låta folk trösta mig. alla är inte ute efter att göra mig illa. alla sticker inte så fort de finner en ny tjej, en tjej som är frisk och alltid orkar sminka sig och vara glad och fnittrig och som inte skär sönder sig. det finns folk som är goda och kan älska mig fastän jag har alla dessa problem.

men jag vet inte om jag vågar. jag vet inte om det är värt det. för jag vet inte om jag skulle klara av att bli sådär sviken igen.

---

You say you walk alone
No way you can lose
They don't really know
What they put you through

Backed against the wall
All alone you fall
An anger burns in you
Time to make you move

You're out on your own
The chains have broken loose
You're constantly afraid
But searching for the truth

Hero
Standing tall
No way you can lose
After a fall
You're nobody's hero

Caught in a troubled world
The driving force of youth
A silence underground
What have you got to prove

Escaping, tainted
Dreams that never left the ground
Visions in your mind
Never come to pass

You're out on your own
The chains have broken loose
You're constantly afraid
And searching for the truth

Hero
Standing tall
No way you can lose
After a fall
You're nobody's hero

Hero
Standing tall
No way you can lose
After a fall
You're nobody's hero

Hero (hero, hero)
Ooh, yeah, yeah
Nobody's hero (nobody's hero, nobody's hero)

Hero
Standing tall
No way you can lose
After a fall
You're nobody's hero

Hero
Standing tall
No way you can lose
After a fall
You're nobody's hero

Hero

Nobodys hero - Brighton rock

det är slask ute. kallt som fan, men på vissa ställen blir snön kvar en stund och färgar min värld alldeles vit. tack gudomen för att snön kom redan nu, så jag hinner bearbeta snö-syd-känslorna innan samhain är förbi och det nya året tar sin början.

[det här är ett jävligt svårt och jobbigt inlägg att skriva så ge fan i att vara dryga. då kommer hecate och tar er. morr]

nånting underligt hände när jag var ute med hundarna nyss. hade gått halva vägen, då jag såg ned på mina nya pyjamasbyxor och plötsligt var ögonen fyllda med tårar. byxorna är blåa och pösiga och plötsligt kom jag att tänka på syds byxor som liknar dessa, fast fan så mycket mindre.

där och då sprack det. jag började gråta. lyckades hålla dem inne större delen av vägen hem, men när jag sedan stod i badrummet och borstade tänderna började de singla nedför mina kinder igen.

linda säger att nån sagt att det tar 1/3 (jag har för mig det var 1/3 iallafall) av förhållandes längd innan man har sörjt klart. det är snart tio månader sedan syd drog så jag har uppenbarligen gått långt över tiden. egentligen sörjer jag honom inte längre. i juni kände jag mig för första gången riktigt över honom.
det som fick mig att gråta var vetskapen om att det verkligen är över. för alltid. att vi aldrig kommer gå hand i hand igen, åka bil tillsammans och lyssna på sisters of mercy medan han håller ratten med ena handen och min hand med den andra, och sjunger med i texten "... i think you're beautiful..." medan han ser mig i ögonen. för trots skiten det blev av allt, och trots skiten som var, så fanns det också mycket som var vackert. jag kommer aldrig nånsin mer se in i hans vackra, mörka ögon som nästan är svarta, och berätta mina hemligheter och tankar. jag kommer aldrig mer få skälla på honom efter att han kommer hem från sin thai-boxning alldeles sönderslagen.

jag känner mig så patetisk. jag borde vara förbi det här. jag borde ha varit det för länge sedan. men så kom det här... och ingen annan kommer nånsin vara han. ingen annan kommer nånsin vara syd. hur ska jag nånsin kunna bli kär igen? hur ska jag nånsin ens våga? det är för farligt. dem hittar nya, bättre, friskare personer att vara med.

är det extra jobbigt för att det är höst nu? för att vårat förhållande förra hösten höll på att bli bättre? hur kommer det då kännas i december, när helvetesdagen närmar sig? hur kommer jag må på julafton? hur kommer jag må den 25e, dagen då det tog slut? och hur i helvete kommer jag må den 28e, dagen då jag fick reda på att han gått bakom ryggen på mig? hur fan kommer jag må?

snart är det samhain. guden dör, året tar slut. efter samhain börjar ett nytt år. ett år då syd aldrig existerat i mitt liv. jag skall ta vara på den högtiden och göra en ritual, kanske använda magi, för att hjälpa mig på vägen bort från det här. saknaden efter syd. rädslan för att nånsin våga älska igen. räslan för att aldrig nånsin kunna bli kär ännu en gång.


It's just a feeling
I get sometimes
A feeling
Sometimes
And I get frightened
Just like you
I get frightened too
but it's...

No time for heartache
No time to run and hide
No time for breaking down
No time to cry

Sometimes in the world as is you've
Got to shake the hand that feeds you
It's just like Adam says
It's not so hard to understand
It's just like always coming down on
Just like Jesus never came and
What did you expect to find
It's just like always here again it's...


Everything will be alright
Everything will turn out fine
Some nights I still can't sleep
And the voices pass with time
And I keep

No time for tears
No time to run and hide
No time to be afraid of fear
I keep no time to cry

no time to cry - sisters of mercy ♥

blondinbella skriver idag i sin blogg att hon är "sjukt vacker." en av kommentarerna under inlägget lyder: "självsäker, och det är starkt."

jag vet inte riktigt om jag håller med där. var finns det starka i att vara säker på sig själv? det är snarare starkt att fortsätta kämpa med sitt liv och sin existens när man inte är självsäker. om man ständigt har en tro på sig själv om att man klarar vad som än kommer i ens väg så blir allting så himla mycket lättare. om man istället är övertygad om att man inte kommer klara det, men ändå fortsätter... ja, då jävlar är man stark.

- - - - -

när jag ändå är inne på blondinbella så kan jag inte låta bli att känna det som att hon blivit en stor jäkla hycklare (kanske har hon alltid varit det, men det är först nu jag inser det). hon var sjukskriven från jobbet och skolan samtidigt som hon hade sin bloggpaus, för annars hade hon gått in i väggen (hennes egna ord, själv använder jag inte såna uttryck). och sen nu, bara ett par dagar efter bloggpausens och sjukskrivingens slut så beskriver hon sig själv mer som en superkvinna än nånsin tidigare och hon är lika aktiv och gåpåig som alltid. om man nu varit så nära att gå in i väggen så kommer man inte bort från det så snabbt, det försvinner inte på ett kick.