Dead man's ballet

jag har precis legat inne i badrummet och spytt upp choklad och spaghetti. ögonen är glansiga. jag har slagit på en skiva med nin för att känna... trygghet.

idag varandrar jag omkring på gränsen.

messade linda. fattar inte hur jag vågade, men jag kan inte bara sitta här och... förgöra mig själv.

sometimes i get so lonely i could...

jag vill ropa på hjälp, men bättre än såhär kan jag inte. ett mess till linda. och sen se om jag kan lugna ned mig. allt bara stökas till. det känns som natt fast klockan inte är mer än 17.20. jag vill sova nu och inte vakna iger förrän det är dags för mig att bli snygg tills sofia kommer.
fast egentligen borde jag sova bort helgen också. hon borde inte behöva se mig såhär.

Ligger i sängen med min laptop (som snart kommer vara Lindas - sheisse vad jag kommer sakna den!). Sofia, Linda och hundarna ligger i sängen med mig. Sofia och Linda glor på den onda cirkeln och hundarna slumrar lite.
Jag har mått bra lördag och söndag.Teatern igår gick bättre än förväntat och tiden jag spenerat med Sofia har varit helt jävla underbar.
Men så kom mina föräldrar förbi en sväng förut och började genast gnälla om ciggdoften och sa saker om att de sett att Bexx och jag rökt. Jag förstår inte ens varför de bryr sig, varför de fortsätter tjata fastän jag om och om igen berättat för dem vilken ångest det ger mig.
Så nu ligger jag här och tänker på vassa föremål och längtar efter att bara få förstöra mig själv, förstöra den förbannade jävla ångesten. Just nu förstår jag inte alls hur jag skall orka fortsätta kämpa för att mer humant liv än detta.

Jag är så trött i kroppen att jag inte kan resa mig upp utan att svaja till och vara nära på att falla ihop.
Men jag lever för mina hundar och de behöver få komma ut och gå. Så jag rotade fram hörlurar, drog på mig varma kläder och slog på Wasp i mobilen och gick i nästan en halvtimme. Huvudet nedsänkt mot marken och hukande axlar, osynlig. Men jag gick och jag är så stolt, så glad över det.
Nu skall jag försöka bada. Blir jag bara tröttare av det kommer jag hoppa ned i sängen och sova vidare. Troligtvis till imorgon. Jag förstår inte hur jag kan vara så trött. Det är ju meningen att jag skall vara glad nu.

Min kropp är helt förstörd. Fysiskt pga det psykiska. Jag menar inte skärsår nu. Jag menar att jag mår så jävla illa, att jag spyr så fort jag äter nånting eller halvt skiter ned mig. Jag menar att jag har en ständig värk i magen som igår kväll var så stark att jag nästan började gråta. Jag menar attackerna jag får av hugg i bröstet och timmarna då bröstet värker utan att vilja sluta. Jag menar att min kropp darrar mer än träden som blir vingliga av vinden. Jag menar att jag mår så illa att jag inte klarar av att äta.

Jag vet fan inte vad som är på gång.

Humör: Jag känner mig som ett litet barn som behöver mammas famn för att bli tröstad. Fast det är inte mammas famn jag söker och inte Sofias. Inte heller nån av mina vänners. Ärligt talat vet jag inte vems famn det är. Jag minns när jag var tillsammans med Rickard och fick sån ångest, då längtade jag hem till mamma. Sen när jag var tillsammans med Syd slutade jag ha en famn som kändes rätt att bli tröstad i. Det är som att jag inte är tillräckligt trygg tillsammans med någon längre, för att våga bli tröstad. Syd brukade trösta mig i början, men efterhand blev han bara arg och irriterad. Kanske är det det som sitter kvar. Jobbigt är det i alla fall, för jag längtar så efter den där tröstande famnen.
Självdestruktiva tendenser: De finns nog inte, såtillvida att kärlekstörst inte räknas in på självdestruktivitet.

Ångestskala: Ganska hög. Förbannat jävla hög faktiskt.
Lyckoläsning: Oates ♥

Lyckomusik: Mötley Crüe såklart! Home sweet home.
Glädjande ting: Bexx kommer hit efter skolan ♥
Planer: Bada och borsta tänderna så jag inte är ett helmonster när Bexx kommer. Skulle även behöva städa lite, men jag vet inte. Det visar sig väl.

Kickstart my heart,
hope it never stops!

Början av 2009 har sannerligen varit... intensivt. På nyår hände saker som jag aldrig kommer förstå. Linda sa att Bexx ville lägga in mig och Fisken satt med 112 framslaget på mobilen. Hade de ringt någon skulle ingen av dem längre finnas i mitt liv, även om de skulle ha gjort det för mitt bästa. Ingen får ta kontrollen över mitt liv. Ingen. Och ingen ska bestämma om jag hör hemma på psyk eller här. Jag har liksom sagt det förr, men jag antar att jag behöver säga det igen; tar ni bort mig från mina hundar så lovar jag att jag tar livet av mig. Jag tänker inte leva utan dem, om så bara för några dagar. Det är här jag har min plats, ingen bland massa andra psykfall som bara kommer få ilskan att koka inom mig. Ja, jag är föraktfull, men egentligen mest bara rädd.

B och jag såg på Donnie Darko igår. Jag hade sett den innan, för en massa år sedan, tillsammans med Rickard. Jag minns inte att den var så bra. Igår när filmen var slut var jag själv inte riktigt närvarande här längre. Jag som hatar logik blev besatt av att finna en logisk förklaring till vad som hände med Donnie.

- - - - -

På tal om nåt helt annat: bandet, Bexx och min bebis, har nu äntligen börjat komma igång med arbetandet en del och därför har vi nu skaffat en blogg för att helt enkelt blogga om hur det går och ni får väldigt gärna läsa den. Kanske kommer den inte uppdateras så ofta, det beror helt på hur mycket vi arbetar. Här hittar ni bloggen.

Jag vill äta nånting. Eller, egentligen vill jag supa mig full. Overklighetskänslorna ökar i styrka nu igen, efter att ha haft ett antal timmar då jag faktiskt kunnat andas. Nu vill jag bara sluta känna ett tag. Bexx kommer vid 3-4. Jag är livrädd för det också. Livrädd för att Lindas ord kommer eka omkring i min tomma skalle och vägra ge sig av. Just därför ska jag hålla mig nykter. Jag måste behålla kontrollen och inte förstöra ännu mer än vad jag redan gjort. Jag ska fokusera på att det är den fjärde januari idag. Imorgon är det den femte och Manson fyller 40. Det ska jag koncentrera mig på och hylla den största guden i mitt liv.

Jag har lyckats bada och tvätta bort all svett. Håret är fortfarande skitig och i en frisyr som jag inte ens kan förklara. Svinto kanske skulle funka som beskrivning.
Har tagit bort glas från badrumsgolvet och burit ut den nedpissade, tjocka, tunga jävla madrassen in till teverummet. Jag tänker slänga den, när jag får tillfälle, för så många gånger som hundarna pissat ned den under åren som gått kan den helt enkelt inte bli bra längre. När jag får pengar... nångång, när jag har råd, skall jag köpa en ny från ikea. Tills dess får jag sova utan lakan över madrassen. Det funkar. Bara inte hundarna pissar ned sig igen. De gör det när min ångest är så okontrollerbar att ingenting kan stoppa mig. Det var länge sedan det senast hände, förutom på nyår då.

linda stänger mig ute från sin lösenordsskyddade blogg. jag hatar det. för jag ser framför mig hur hon skriver massa hemska saker om mig som hennes äckelvänner kan läsa och jag har ingen aning. hon får ju läsa i min. jag blir nästan panisk.

- - - - -

okej, vad händer idag då? jag läste nyss ut marjane satrapis "kyckling med plommon" och var på väg att börja tjuta vid slutet. det kom helt oväntat.
just nu sitter jag bara här och anstränger mig att existera. bexx kommer idag och det känns bra, samtidigt som tankarna om att jag ger henne massa olycka mal runt i min skalle. är det så? ger jag henne olycka utan att vara medveten om det?

Humör: ganska bitter. jag blir alltid bitter när jag måste förklara mig. när jag inte bara kan få leva på i min bubbla utan att nån vill ha förklaringar. egentligen vore det ju så enkelt; jag mår inget bra av det här, punkt slut, nu låter vi det bara.

Jag är vaken tidigt för att vara jag. Första dagen på länge som jag lyckats dra mig ur sängen före klockan tolv.

- - - - -

Det känns som att jag måste förklara mig gällande mitt föregående inlägg, det som handlade om att be. Det kan delas upp i två delar. En del för ångesten och en del för själva bedjandet.

Del 1: Det inlägget främst handlade om var min ångest. En ångest som jag har burit omkring på nästan ständigt de senaste veckorna och att då be mig att göra nånting känns rent ut sagt grymt. Jag känner mig tvingad och jag känner mig förvirrad och stressad. Jag glömde bort att be igår. Insåg när klockan var över tolv att jag hade glömt. Vad jag gjorde fram tills dess? Jag har ingen jävla aning! Jag blir sån när jag har ångest. Fattar ni nu? Så nu går jag omkring med ett dåligt samvete för nånting jag faktiskt inte kan rå på! Det ökar bara på ångesten ännu mer.

Del 2: Det känns som att både Linda och Ceriadwen hakade upp sig på själva bedjandet. Det var inte ens det inlägget egentligen gällde, men när vi nu ändå är inne på saken: Jag växte upp med kristendomen. Jag gick på kyrkansbarntimmar när jag var fyra och valde frivilligt att döpas när jag var elva. Jag bad maniskt till gud varenda kväll och fick enorm ångest om jag nånsin glömde det.

När jag började på högstadiet började jag lyssna på Manson och för första gången började jag reflektera över kristendomen. Istället för att bara följa gamla regler började jag dissekera dem och peta fram saker som fick mig att må dåligt. Att be, ger mig fortfarande ångest. För mig har det med kristendomen att göra. Jag är häxa och jag vet att många sådana (säkert de flesta) ägnar sig åt att be, men jag gör det inte, för jag mår inte bra av det. Svårare än så är det ju faktiskt inte. Jag har problem med ångest och undviker då saker som får mig att må dåligt. Punkt.

Linda skickade ett sms och bad mig vara med på en bön klockan elva ikväll. När jag svarade att det inte kändes som Mana (läs: det känns inte som nånting jag varken vill eller skulle göra) bad hon mig att göra det som en vän. Där satt den. Det känns som ett prov på min vänskap att be mig om det, på det sättet. När jag har ångest har jag väldigt svårt att ta mig för saker. Idag har jag mest läst och försökt städa bort ångesten, men så fort jag får en chans att tänka så är den där igen, lägger sig över mig som en kvävande våldtäktsman.
Så jag sa att jag skulle göra det och samtidigt känner jag en enorm ilska. En ilska för att hon ber mig om en tjänst när hon vet vilken enorm helvetesångest jag har just nu. Samtidigt vill jag göra det för hennes skull. Det är som två sidor som drar i mig. Sidan av ilska som bara vill skita i det hela som en hämnd för hennes frågan (frågan som mest känns som ett tvång). Och så har jag sidan som vill vara en snäll kompis och försöka göra allt jag kan för att klara av den där bönen.
Men bön för mig känns så kristendom och kristendom får mig att må illa och bli förbannad. Det smakar äckligt i munnen.

Jag vet inte hur jag mår. Det känns inte som att jag är levande. Att jag bara går runt med ett skal, men att folk tror att det finns nånting där innanför. Jag känner nästan ingenting heller. Det får jag dåligt samvete för. Jag borde ha känslor, känna massa saker, ta vara på livet. Inte bara gå omkring såhär och vänta på bättre dagar.

Jag är fortfarande nervös inför nyår. Jag har talat med Linda så hon skall hjälpa mig, se till att det inte går överstyr eller nånting. Bexx vill att jag ska ha en jättefest med massor av människor. Dels får det inte plats, dels har jag två hundar att ta hänsyn till och dels hatar jag att ha massa främlingar här som jag inte har nån koll på. Mitt hem är mitt revir. Folk som kommer hit skall vara jävligt försiktiga.

Mest rädd är jag för att Bexx småkompisar skall komma hit. Småbrudar som drar med sig massa kåta tonårskillar och som super sig fulla och blir allmänt odrägliga och jobbiga. Och så är jag rädd för att inte kunna hålla käften om vad jag tycker om vissa av dem, deras sätt att behandla Bexx. Egentligen inte rädd för just det, för jag skulle gladeligen förklara för dem hur mycket jag föraktar dem och att jag kommer strimla dem ifall de så mycket som ger Bexx ett litet blåmärke, fysiskt eller psykiskt.
Nej, det är inte det som skrämmer mig, utan vetskapen om att Bexx aldrig skulle förlåta mig. Då skulle jag tappa en så stor del av mig själv, av mitt liv, att det skulle bli ännu kämpigare att komma vidare.

Jag tog nyss sobril och svalde ned med vin. Rött, ganska äckligt vin, men jag behöver det. Ångesten ger sig inte. Tankarna maler på om nyår och jag blir bara mer och mer rädd. Förstår inte varför. Jag har ju sett fram emot det så länge. Att överleva känns som det svåraste jag någonsin åtagit mig. Det är skönt att halvan är här. Vi spelar fia med knuff och skriver sanning eller konka-lappar och för en stund försvinner jag bort från ångesten och klarar av att andas.