Jag tror jag vet
slå mig
I do not want this
you know how this world can beat you down
I'm made of clay
I fear I'm the only one who thinks this way
I'm always falling down the same hill
bamboo puncturing this skin
and nothing comes bleeding out of me just like a waterfall I'm drowning in
2 feet below the surface I can still make out your wavy face
and if I could just reach you maybe I could leave this place
I do not want this
I do not want this
I do not want this
I do not want this
don't you tell me how I feel
don't you tell me how I feel
don't you tell me how I feel
you don't know just how I feel
I stay inside my bed
I have lived so many lives all in my head
don't tell me that you care
there really isn't anything now, is there?
you would know, wouldn't you?
you extend your hand to those who suffer
to those who know what it really feels like
to those who've had a taste
like that means something
and oh so sick I am
and maybe I don't have a choice
and maybe that is all I have
and maybe this is a cry for help
I do not want this
I do not want this
I do not want this
I do not want this
don't you tell me how I feel
don't you tell me how I feel
don't you tell me how I feel
you don't know just how I feel
I want to know everything
I want to be everywhere
I want to fuck everyone in the world
I want to do something that matters
- NIN -
Hurrni
use you, erase me
Hemligheter
What came next was so much worse
Natten var den hemskaste på länge. Jag tror att jag redan i söndagsmorse förstod vad som skulle komma. Jag låg i Sofias famn på kvällen och grät och öppnade mig och sen blev det mer L Word, men egentligen var jag så långt ifrån klar.
Sofia somnade vid två och under de närsmta två timmarna blev det bara värre och värre. Först kunde jag inte ens gråta, men sen när tårarna väl kom gick det inte att få slut på dem. Det blev panisk gråt. Vid fyra fanns rösterna där igen. Jag kan inte minnas när jag senast verkligen hörde dem. Så länge sedan är det med andra ord.
Pray for me,
'Cause I don't want to
Pray for me,
If you love me.
Cross your heart and hope that I wont die before the best day of my life.
Just pray for me tonight.
Destruktiva nattankar
Jag funderar på att gå in i badrummet och skära mig, men jag är livrädd för att Sofia skall vakna och upptäcka vad jag håller på med. Risken är visserligen inte särskilt stor, hon sover som en stock. Jag har pillat med hennes hår, gått omkring i lägenheten, tänt lampor inne i köket och suttit där och skrivit dagbok, och jag har slagit på datorn och sitter nu här och dunkar på tangenterna och hon sover fortfarande lika djupt.
Ändå finns ju risken där och jag vill verkligen inte att hon skall se mig sådan. Hon har redan fått se alldeles för mycket.
- - - - -
Jag vet inte vad jag gör. Vem jag är. Jag vet inte hur jag tar mig vidare från där jag just nu är, till nästa steg på planen. Hur ska jag gå tillväga för att lyckas förflytta mig? Det känns som att inlägget stinker självömkan, men jag tycker faktiskt inte synd om mig själv. Jag behöver bara få skriva av mig litegrann.
- - - - -
Jag pratade med Sofia om djupa saker. Sånt som ingen annan vet. Det är sannerligen farligt. När det tar slut mellan oss kan hon vända det emot mig och skulle då bli en livsfarlig fiende. Jag bara väntar på smällen. Väntar på att hon skall träffa en frisk, söt, glad och positiv tjej och lämna mig så som Syd gjorde. Det har gått så långt att jag ser varenda tjej som ett potentiellt hot. Det trodde jag aldrig att jag skulle erkänna här i bloggen. Jag hör ju själv hur förbannat sjukt det låter, och ändå kan jag inte mota undan känslorna. Tankarna.
Jag skulle vilja väcka henne. Be henne hålla om mig så jag får känna mig sådär trygg igen. Bli tröstad. Jag vet att det är vad hon kommer säga imorgon, när hon får läsa det här, att jag skulle ha väckt henne. Men det fattar ni väl, inte fan kan jag väcka henne för att jag behöver tröst och trygghet. Det vore bara egocentriskt.
Inte heller kan jag messa Linda. Antagligen skulle hon inte ens vakna av messet, men ifall hon gjorde det skulle jag inte förlåta mig själv. Hon kommer snart gå upp, för att bege sig till jobbet, men jag tänker inte förstöra hennes morgon med ett ångestluktande jävla sms från mig. Det funkar inte så.
- - - - -
Vad fan är det meningen att jag skall göra egentligen? Jag skulle vilja lägga mig och sova, men jag vågar inte. Jag låg där förut, på kanten av sängen med henne tätt intill, men jag vågade inte stänga ögonen. Jag får inte sova nu och vakna upp till en ännu värre ångest och en flickvän som åker ifrån mig. Jag är hellre vaken. Ser på henne medan hon sover. Rör vid hennes hud.
Det är vad jag skall försöka göra nu. Om det inte funkar hamnar jag väl troligtvis här igen eller så tar begäret efter blod och smärta över så totalt att jag faktiskt beger mig in i badrummet och börjar karva.
- - - - -
Vad fan vet jag egentligen?
Djävulskap
Fuck. Illamående som fan också.
sucker
Jag vill inte. GAAAAH!
mental update
Självdestruktiva tendenser: starka
Ångestskala: hög
Nattens drömmar: vet inte
Läsning: hårdrock: rundgång, nitar och nackspärr - melker becker och mattias lindeblad
Lyckomusik: evanescence
Glädjande ting: min flickvän
Planer: övervinna ångesten
Hur tar man sig upp på fötter igen?
Linda kommer efter jobbet idag och det känns som en räddning. Att inte behöva vara själv. Sofia åkte härifrån imorse och jag var på väg att börja gråta, men kunde hålla mig ifrån det. När hon tog en senare buss än vanligt kände jag lättnad, men sedan var hon snart försvunnen. Jag som brukar törsta efter ensamhet törstar nu efter sällskap. Nästan hela tiden. Jag måste ta mig upp på fötter igen, men det är så ofattbart svårt. Jag vet inte hur man gör. Jag vill ju bara leva.
Utdrag
Ur min dagbok från igår.
21.24
Jag vet inte hur man rider ut ångesten. Jag kan ta tabletter, alkohol och rakblad, tills det känns bättre, men jag vet inte hur man går tillväga för att ta bort ångesten utan dessa tillhyggen - om man nu kan kalla det så.
Allt känns bara overkligt. Hur kan man leva, överleva, i en dimma av overklighet? När man inte ens tror på sin egen existens. What am I supposed to do?
Jag borde vara så lycklig och rofylld nu. Min fina Sofia är här. Vi har haft en mysig kväll med bad och L Word och jag kan nästan bara tänka på hur jag skall lyckas döda den här förbannade ångesten.
Paranoia
Jag är otäckt paranoid idag. Var nyss iväg till affären och handlade lite (wow, fatta att jag handlar på egen hand!) och tog vägen genom källaren. Jag fick för mig att någon var efter mig och fullkomligt kutade ut i friheten. Inne i affären gick det bra. Det var den där söta bruden, som alltid är så trevlig, som jobbade. När det är grinkärringen som jobbar känner jag för att antingen sjunka under jorden eller slå ett trubbigt föremål i hennes skalle. (För några månader sedan, då jag var 23, bad hon om mitt leg och när hon såg på det muttrade hon fram, jaa, det var knappt! Wtf?! Det är fem år sedan jag var arton, så vadå knappt?). På vägen hem gick jag återigen genom källaren. Öppnade första dörren och kände genast att jag borde tagit med mig en kniv. Skyndade mig igenom rummen, med huvudet farandes hit och dit, och väl uppe i trappen trodde jag att någon stod och gömde sig bakom dörren med en yxa eller dylikt. Fuck. Hatar när jag blir sån.
Duktig flicka
kinda like it in a coma
Igår innan jag drog iväg till Marieberg med mina föräldrar hukade jag mig över toastolen och spydde ur mig all skit. Efteråt kände jag en lättnad jag aldrig tidigare känt av att spy. Det kändes som att jag kunde andas igen.
På Marieberg hittade jag fyra böcker jag köpte och sen satte vi oss på ett fik och jag var allt annat än levande. Pappa och jag blev lite osams och mamma hörde nästan aldrig vad jag sa för att rösten var så hes. Det var skönt att komma hem igen, ta ett bad och läsa (Dolly av Amanda Svensson som är en av de vidrigaste [läs: värdelösa] böcker jag nånsin läst) och sen senare på kvällen kom Linda. Hon märkte helt klart hur körd jag var, men ändå stannade hon. Och hon hade med sig dagboken åt mig! Och pommes och cola. Tack sötnos!
- - - - -
Nu ska jag bada och läsa och försöka att inte gå under.
- - - - -
Hey you caught me in a coma
And I don't think I wanna
Ever come back to this...world again
Kinda like it in a coma
'Cause no one's ever gonna
Oh, make me come back to this...world again
Now I feel as if I'm floating away
I can't feel all the pressure
And I like it this way
coma - guns n roses
genial tamejfan!
Två smällar
- - - - -
Mamma ringde överläkare F idag. Jag behöver träffas. Dels har jag slut på recept på Sobril (och jag har typ två eller tre stycken kvar) och dels BEHÖVER JAG FÖRBANNADE JÄVLA RIKTIGT SÖMNTABLETTER OCH INGEN SKIT SOM BARA FÖRSTÖR MIG! Men fan. Jag kommer inte få en tid förrän i mars. Ajfan säger jag. Hur fan är det meningen att jag skall klara mig? Jag som haft sån extrem jävla skitångest senaste tiden. Mr Borderlines-erbjudande känns bara mer och mer lockande.
- - - - -
En vän. Fan, jag kan inte ens skriva ner det här. Det går inte. Och inte i psykbloggen heller. Men Linda kommer troligtvis ikväll med en dagbok hon köpt åt mig och då kan jag skriva i den. Fanfanfanfan vad jag hatar människor.
- - - - -
Jag kan inte ta mig för nånting. Börjat skriva brev. Börjat läsa. Börjat ta på mig kläder. Ingenting går. Sitter här i mysbyxor och hängpattar och trånar efter sängen. Ska se om jag pallar att lägga mig i sängen och läsa en stund. Ikväll skall jag fika med mamma och pappa. Jag behöver det. Och gå till Bokia så jag kan handla upp böcker för mitt presentkort jag har där.
- - - - -
"You bisexuals, make up your mind already."
"Yeah, make up your mind already!"
Do you like what you see?
Idag skulle jag helst slippa vakna. Jag hade en hemsk mardröm - säkert den hemskaste nånsin, Kami höll på att dö för
Linda ligger och sover i soffan och i sängen liggar hundarna, Sofia och Bexx. Jag har sovit oroligt hela natten. Inte riktigt velat sova. Inte velat vara vaken heller. Jag häver kaffe och ska snart ta ett bad och läsa, se om jag kan... jag vet inte. Må bättre än såhär, kanske? Jag bara förstör för alla jag tycker om. Sofia gör jag ledsen och Bexx... för henne förstörde jag så otroligt igår, fastän jag egentligen bara ville hjälpa. Ni borde be mig att inte tycka om er, för jag tycks ju göra såhär nästan jämt.
Nej, jag tycker inte synd om mig själv idag. Enda gångerna jag brukar tycka synd om mig själv är när jag ser bilder av mig själv som barn. Då går jag sönder. För det där barnet ÄR det synd om. Det var aldrig meningen att hon skulle få det såhär, eller hur?
Livrädd
.,,
hör mig